Var tog Bachbloggen vägen?

Nu kanske det finns ett antal människor där ute i i den vida internetrymden som känner att något saknas i deras liv, intressant läsning från denna bloggen kanske? Ja, det var ju ett tag sen jag skrev här och jag får be om ursäkt. Det hela har en ganska logisk förklaring: Jag har just nu verk än mobil eller dator hemma och sitter nu i ett bibliotek. På grund att detta har jag ju inte kunnat skriva här och dessutom blivit aningen social isolerad det det enda sättat att lätt kunna nå mig numera har varit via hemtelefonen, handskrivna brev och röksignaler. Dock har denna IT-isolering haft lite gott med sig. Jag sover bättre och uppfattar världen på ett annat sätt än innan. Man blir inte längre lika fast vid sociala medier som förut och man får tid med annat exempelvis att läsa böcker, laga god mat eller följa spännande tv-serier. En bra tv-serie jag följt just nu är SVT’s Äka människor där ett antal individer och gruppers liv i en parallel nutid där människoliknande robotar, så kallade hubotar har skapat för att hjälpa oss homo sapiens. Dock kan man säga att avtagandet från tekniken här är ännu mer extrem än vad jag får erfara just nu. I Äkta människor så tycks utveckligen nå något slags utlimatum då vissa hubotar vill bryta från sinna slaverikedjor och kräva mänskliga rättigheter, precis som de slavar med afrikanskt ursprung har fått kämpa för sin frihet. Serien ger en många tankar inte bara om hur långt den tekniska utveckligen kan gå men också vad det innebär att vara mänsklig.

Dock tror jag en sådan här skräckfylld framtidsvision om tekniken ligger långt bort, förhoppningsvis väldigt långt bort. Än så länge vill jag se tekniken som min vän och mitt sätt att slappna av. Just nu lyssnar jag för första gången på länge på Cara Sposa i tolkning av Andreas Scholl. Denna min favoritaria av Georg Friedrick Händel från hans opera Rinaldo. Hur skulle jag annars inte nå ett sådant enormt kulturutbud tack vare teknikens hjälp på Youtube och Spotiyf? Ne hur ni, det blir nog att så snabbt som möjligt skaffa sig en ny dator och åter njuta av de positiva sidorna av vår teknikfyllda värld, försöka hålla kvar på den positiva delar jag har upplevt under min IT-frånvaro och skriva mer här för lässugna på bloggen.

Johann Sebastian Bach – en barockens internetpirat?

Det är intressant att se hur äganderätten och vad som är “mitt och ditt” har förändrats genom musikhistorien. Dagens copyright som sägs skydda kulturarbetarnas ekonomiska intressen har inte alltid funnits och när det inte fanns så främjades musiklivet och dess utövare både konstnärligt och ekonomiskt trots frånvaro av lagstiftning. Att kopiera någon annans musik sågs under en lång period som något normalt. Att ta ett tema från en annan kompositör och göra det till något eget eller att arrangera om något av en välkänd kollega till en annan instrumentuppsättning var inget konstigt, inte ens att helt och hållet stjäla en annan tonsättares musik. Detta gjordes friskt förr i tiden som ett sätta att visa vördnad och respekt kompositörer i mellan. “Om han snodde min sonat så måste den vara riktigt jävla bra!”

Den kanske idag mest hyllade tonsättaren från barocken, Johann Sebastian Bach var en av de som gjorde detta. I unga år fascinerades han för solokonserter för violin av italienaren Antonio Vivaldi. Han kom över en bunt noter av op. 7-samlingen, men att det stod Vivaldi på partituret hindrade ju inte honom från att arrangera flera av dessa konserter för orgelsolo och sätta sitt egen signatur på sin utgåva. Här är exempel, Vivaldis original här och Bachs kopia här. Bach har inte gjort annat än att byta tonart på Vivaldis original. Det hela gav den unge Bach tillfälle att breda sina musikaliska kunskaper och utvidga sitt egen tonspråk. Han skrev tillslut en helt egen konsert för solocembalo inspirerat av Vivaldi och andra neapolitanska tonsättares musik. Bach hade för sin tid en väldigt internationell syn och utan ett fritt flöde av inspiration så skulle ju Bach ha haft det ytterst svårt att skapa den helt episka och mångfacetterade musik som han faktiskt gjorde, den musik som får oss att häpna än idag.

Jag finner det därför ytterst konstigt att de på andra sidan Atlanten sitter och försöker få igenom informationsstrypande lagförslag genom representanthuset respektive senaten. Jag talar om SOPA (Stop Online Piracy Act) och PIPA (Protect IP Act) som skulle göra det möjligt för copyrightägare att stoppa vissa hemsidor och sajter som ägnar sig åt “stöld”. Det mest kontroversiella är att lagförslagen också innebär att man skulle tillåta nedsläckning av internetsidor som endast länkar till upphovsrättat material, alltså inte bara de sajter som har informationen så att säga utan även de som sprider vidare det i andra hand. Hur ska vi som enskilda individer kunna själva avgöra vilka Youtube-klipp eller vilka bilder som skyddas av copyright eller inte när vi lägger ut information och media eller länkar till det på vår Facebook och våra bloggar? Jag precis som många andra ser det som någon slags censur och något som faktiskt har en kontraproduktiv effekt i det här fallet. Bakom lagförslagen ställer sig Hollywood och stora musikföretag, de som äger rättigheterna, copyrighten och royalities till mycket av den media som cirkulerar runt på internet. Det är uppenbart för mig att det inte är kulturen som gynnas av lagförslagen utan de fina herrarna i de breda korridorerna på förlagskontoren, långt ifrån kulturskapandet. Konsekvenserna för denna ekonomiska vinst för herrarna på täppan blir en mindre spridning av den kultur som skapas och ett hot mot demokratin då vi får en åtstrypning av information vilket uppmuntrar till censur.

Ett fritt internet gynnas vi alla av, och visst kommer kulturarbetarna och de som har lagt möda och jobb bakom kultur fortfarande få sin lönecheck. Liknande hot har vi hört tidigare när radion kom, när kassettbandspelaren, när VHS kom och nu – när internet är här och utmålas ut som den stora skurken. Att följa efter dessa tomma hot bidrar inte till samhällsutveckling utan ett stannande. Ekonomiskt förfall kom inte innan, varför skulle det komma nu? Jag tror nog inte vi fria medborgare köper detta uppenbara lobbyarbete från mediaindustrin. Vi värnar internet, denna kanske viktigaste uppfinning för kulturfrämjande, informationsspridning och demokrati sedan Gutenberg uppfann tryckpressen. Nu har svensk media äntligen börjat vakna för detta efter Wikipedia stängde sin engelskspråkiga del i protest för hur dessa lagförslag skulle påverka deras verksamheten. När man så uppenbart ser hur något främjas av ett fritt internet så har många amerikanska senatorer blivit tveksamma till att stödja förslaget och det är väl tur det. I Wikipedias spår kom många andra internetkoncerner som exempelvis Google som gjorde sin logga helt svart i symbolik för censuren som fruktas göra intrång i vårt fria samhälle. Ja till och med bloggvärden WordPress som jag skriver på gjorde sin protest! Låt oss människor nu ta mediatjuren vid hornen och stå upp för vår frihet. Ta tag din medborgerliga borste och sopa bort SOPA och PIPA!

Media: 1,2,3,4,5,6

Tankar efter dagens partiledardebatt

Idag var jag en av många intresserade som följde partiledardebatten i Sveriges riksdag, inte live på åhörarplats (ack hur jag avundas de som gjorde det!) utan hemma i min lilla lägenhet. Jag fascineras över statsministerns uttalande om ett välmående Sverige, han talar om mer pengar i plånboken för låg- och medelinkomsttagare, när så faktiskt inte alls är fallet då klyftorna ökar. Han talar om en skolpolitik där eleverna lär sig mer när det inte överensstämmer med verkligheten, allt färre är behöriga till gymnasiet exempelvis. De leder i sin tur till en sämre väg in till arbetsmarknaden vilket strider mot Reinfeldts påståenden om att fler kommer närmare arbetsmarknaden. Prisa arbetslinjen! Arbetslösheten ökar och i min bok så tyder det på att sysselsättningen snarare försämras och allt fler kommer längre ifrån arbetsmarknaden. Nej, statsministern, jag är inte övertygad på din svenska modell och eller starkt i övertygelsen för din arbetslinje när den så tydligt inte fungerar.

Reinfeldts utspel och lögner fortsätter. Han återkommer ständigt till att det inte finns en enad opposition i Sverige och att hans Allians för Sverige är den enda dugliga för att regera vårt land. För visso kan man säga att han har rätt. Den historiskt starka oppositionspartiet till statsministerns parti, Socialdemokraterna har nu svårt att nå ut med sin politik när de inte ens kan enas sinsemellan. Men är hans egna kollegor i Alliansen alltid så enade som han påstår? Se på den senaste uppmärksammade frågan angående tvångssteriliseringar av transpersoner. Jag tror nog själv att statsministern är rädd. Juholt kan nog ha svårt att resa sig som en Fenix ur askan och skaka liv i socialdemokratin igen men andra på den oppositionella sidan kan vara ett precis lika stort hot mot borgerlighetens ledningsduglighet som socialdemokratin har varit under nästan hela 1900-talet. Jag talar om Vänsterpartiet och Miljöpartiet som efter den nytillträdde Jonas Sjöstedt på partiledarposten i V nu tycks styra in sina höghastighetståg på samma gröna spår mot en mer klimatsmart framtid. Det är ytterst välkomnande tycker jag att fler tar till sig grönt tänkande i sin egen politik så därför välkomnar jag Jonas Sjöstedt vurmande för miljöfrågorna och förutspår en lysande framtid för Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt med stöd från en socialdemokrati vars framtida ledning vi än så länge får avvakta att uttala oss om.Kanske denna rödgröna kvartett verkligen skulle kunna utmana Reinfeldts och Co. i framtiden? Miljöpartiet ligger i de senaste mätningarna 14,6 procent av väljarstödet och Vänsterpartiet knackar sig uppåt likaså på 5,9 procent, en ökning med nästan 2 procent sedan valet! Miljöpartiet har ambition på att vara en mycket stark kraft i svensk politik och Sjöstedts ambitioner är precis lika höga som de grönas, han vill att sitt parti ska nå 10-15 procent. Socialdemokraterna kan man alltid räkna med, även om de är svaga nu. En verklig vinst för oppositionen vore ju om något av de mindre regeringspartierna som C och KD skulle falla ut, vilket kanske skulle vara mindre troligt. Just nu så ligger KD och svajar kring 4-procent-spärren men när valet närmar sig så tror jag att många allmänborgerliga kommer stödrösta på KD just för att hålla ihop den Allians som de vill ska styra Sverige. I min analys är det nästan mer troligt att Centerpartiet ramlar ur. Vad vill C nu för tiden? Hjärtefrågan miljö tycks helt gå förlorad till MP och C medan partiledaren Annie Lööf ger bort miljöministerposten till sin C-kollega Lena Ek. En partiledare som tar miljöfrågorna på allvar skulle väl inte vilja ha annat än en miljöministerpost?

Nej Annie Lööf och resten av hennes borgerliga kollegor tycks vara inne på fel spår. Framtiden är inte blå, inte ens nån blågrön sörja som Centerpartiet naivt skulle vilja propagera för, utan framtiden är grön! När MP och V håller miljöfrågorna högt på agendan kan klimatet återigen bli något som det snackas om. När oljan sinar och vi måste främja mer förnyelsebart, mer biobränsle till våra fordon och vårt framtida ekologiska jordbruk så är det inte blå politik som är svaret. När Reinfeldt ropar arbetslivet framför livsnjutandet gör han det utan verklighetsförankring. Produktiviteten är hög och effektiv samtidigt som människor sliter ut sig och vissa står utan för arbetsmarknaden. Hur kan man tala emot en arbetstidsförkortning när det ser ut så? Nej du statsministern, det må inte finnas en enad opposition precis som det inte finns en enad borgerlighet, men frukta icke! Snart reser sig oppositionen för en grön framtid vi alla behöver nu mer än någonsin, tro inget annat Fredrik Reinfeldt. Det är trots allt två år kvar till val.

Media: 1,2,3,4,5,6

Fartygshaveri – då och nu

1912 så gav sig rederiet White Star Lines nya skrytbygge ut på något som skulle förutspås som en alldeles förträfflig och lovande jungfruresa. Skeppet var ett ångfartyg med lyxdimensioner av aldrig tidigare skådade proportioner. När R.M.S Titanic som skeppet hette satte kurs över Nordatlanten var optimismen stor. Sekelskiftets tekniska innovation stod på sin höjd, nu kunde bara livet bli bättre! Den förfärliga katastrof som fartyget motsägelsefullt kom till mötes natten mellan en 14 och 15 april tycker jag lite allegoriskt skulle kunna jämföras med ett lite avstannande i den där optimismen. Där sjönk västvärldens största och osänkbara bedrift, mänskligheten hade nu äntligen fått se sina begränsningar för naturens krafter och sitt eget handlande. Visst var livbåtar för alla passagerare nödvändiga även på skepp med det senaste och mest raffinerade skrovet. Men när Titanic sjönk den kvällen 1912 så tror jag också mänskligheten i den stora sorgen gick ett stort steg för att lämna den rådande samhällsordningens förfärliga människosyn. Titanic kan även ses i sin genomskärning som en jämförelse med tidens hierarkiska pyramid. Högst upp så fröjdas överklassens första klass passagerare längs vackra promenadstråk längs med däck och i fantastiska lokaler likt ett europeiskt lyxhotell. Ett snäpp under möter vi medelklassens andra klass passagerare i förnämliga hytter och ytterst dugliga förströelser. Längs ner är standarden något helt annorlunda. Här ser vi de fattiga emigranterna, som har offrat allt för ett lyckligare liv i Amerika. Här är det visserligen ingen lyxresa och tala om, men en fattig bonde från Småland skulle nog ändå fascineras över standarden. Rinnande vatten och varm mat, vilket lyxhotell!

Man skulle väl tro att mycket har förändrats idag, men efter fartyget Costa Concordia haveri utanför Italiens kust har frågan och jämförelsen med Titanics förlisning för nästan 100 år sedan duggat tätt. Paniken och den oreda under evakueringen av fartyget ska enligt vittnesuppgifter ha gått till ganska slarvigt, och många talar om att  kvinnor och barn fick tillträde till livbåtarna före männen, precis som den ödestigna natten ombord Titanic på Nordatlanten för 100 år sedan! Den välkända debattören Pär Ström med stort vurmande för mansfrågor i ett jämställdhetsperspektiv skriver om det hela på Newsmill och jag förvånas över vad jag läser. Oftast så håller jag inte med i hans värderingar men denna gången så tycker jag han är ganska vettig. Möjligtvis att jag resonerar lite annorlunda, han kallar sig jämställdist och jag feminist. Att jag inte ser något generellt mansförtryck utan istället ett generellt kvinnoförtryck. Han tar upp den föråldrade synen på könen, mannen som måste agera machohjälte och stå åt sidan för den svaga kvinnans rätt att sätta sig i en livbåt. Det finns ju dock andra saker som värdesätter våra överlevnadschanser än vad vi har i byxan och jag är precis som Pär Ström, nog rätt att både en man och en kvinna med likvärdig simförmåga har det både väldigt svårt att klara sig i livet i kallt vatten mitt i en mörk natt. I detta fallet tycker både jag och Pär Ström att det är naturligt att undsätta barn med större omsorg och prioritet, det är ju trots allt större risk att en femåring inte har klarat sitt simborgarmärke än en vuxen individ.

Vi må hålla med om mycket just i denna fråga, men inte allt. Ström argumenterar för lägre biljettpris för en man eftersom att han har lägre överlevnadschans än en kvinna. Jag själv som man skulle inte kunna känna mig mer lockad att åka på kryssning om jag betalar ett lägre biljettpris i fall att jag går med på att dö ifall fartyget går under och stråkkvartetten spelar sin sista psalm. Dock tror jag att han säger detta med en nypa salt, han yrkar ju trots allt på ett bättre alternativ – internationell jämställdhet på fartyg. Här är det ju uppenbart och viktigt att poängtera att alla vinner på större jämlikhet i samhället. Alla män är ju inte en där stereotypa tuffa killen som klarar allt och alla kvinnor är ju inte den där tillbakadragna och blyga kvinnan som är jag tror är normen idag. Jag tror det dock finns andra saker att fråga sig också efter att man kritiserar händelseförloppet under denna fartygsolycka i Italien. Varför har så lite skett på hundra år? Hade inte Costa Concordia alla livbåtar hon skulle ha och om inte varför beordrades männen gå undan? Vi borde ju ha lärt oss mycket på en sådan lång tid och faktiskt kunna inse att människan inte kan åka över havet hur som helst. 1912 så ignorerade kaptenen Edward John Smith flera varningar från andra fartyg om stora isberg, men han beodrade ändå inte några säkerhetsåtgärder annat än vakter i mastkorgen. Titanic åkte med sin maxhastighet mot isberget den natten och kaptenens naivitet kan läsas i hans uttalanden innan han själv blev en av förlisningens offer: “When anyone asks me how I can best describe my 40 years at sea, I merely say ‘uneventful’. I have never been in an accident of any sort worth speaking about. I cannot imagine any condition which would cause a ship to founder. Modern ship building has gone beyond that.”.

Det har spekulerats i press om att kaptenen på Costa Concordia har haft en liknande överdådig tro på sitt fartygs förmåga, dock kanske inte lika extrem. Precis som det har spekulerat i huruvida man försökte slå ett hastighetsrekord på Titanic verkar nu självgodheten ha slagit rot hos oss än idag. Kaptenen 2012 ville tydligen vissa ön sitt fartyg när han så behändigt styrde så farligt nära kusten. Återigen den mänskliga skrytsamheten lika närvarande då som nu. “Kolla in vårt stora skepp!“. Vi människor tycks aldrig lära oss då vi är så giriga. 1628 förliste Gustav II Adolf regalskepp Wasa då hon var felkonstruerad. Kungen hade beordrat på tok för många däck och kanoner för ett sådant smalt skrov och ingen vågade ju ifrågasätta en allsmäktig despot. Kungen som ville se sig som ett nordiskt lejon i kamp mot katolikerna nere i Polen fick nu ironiskt nog erkänna den första av katolikernas sju dödssynder – högmod. Detta måste pratas mer om! Det är dags för oss människor att visa lite underkastelse för oss vår egen förmåga, oss andra och lite respekt för vår omgivning. Sen så tycker jag Pär Ström borde sätta sig in i statistiken kring Titanics förlisning på några andra plan. 69% av de välbärgade förstaklassmännen dog medan 86% av tredjeklassmännen dog. 40% av kvinnorna i första klass dog medan 86% av kvinnorna i tredje klass dog. En rik man kunde lätt köpa sig en plats på en livbåt, medan en arbetare nere i trånga korridorer hölls instängd bakom grindar. En dam med tjusig minkpäls sågs nog högre än pigan från Mora. Än idag finns nog ett klassperspektiv man skulle kunna titta närmare på likaså. Det finns andra perspektiv att se på jämställdhet Pär Ström än bara man-kvinna/kvinna-man. I min queerfeministiska analys ser jag fler förtryck än det patriarkala och hela den feministiska rörelsen vill ju generellt sätt bryta förtryck, inte skapa ett annat. Extremister finns självklart på både sidor, men att döma ut en ideologi som feminismen helt för den punkten tycker jag är fel. Nu borde vi istället lämna sandlådan och blicka framåt, både när det gäller jämställdhet och när det gäller det mänskliga sinnet och vårt ständiga behov att visa våra bedrifter på ett ytterst fåfängt sätt. Kapten Smith styrde rätt mot ett isberg och Cosa Corcordia gick på grund. Mycket har förändrats där i mellan men en sak står oförändrad – vår fåfänga. Om vi människor inte kan sluta skryta och börja visa lite ödmjukhet så kommer vi dra oss ner i fördärvet!

Media, 1,2,3,4,5,6,7

Johan Helmich Roman – den svenska musikens fader?

Det finns ett porträtt som påstås vara av den svenska barockkompositören Johan Helmich Roman (1694-1758) men då ingen kan bekräfta att det verkligen är han så är det hela lite tveksamt, det kan ju likaväl vara vilken gammal perukstock som helst! Tur är väl det att vi har skriftliga beskrivningar av honom från hans samtida medmäniniskor som kanske såg honom en afton ned för de dåligt belysta gatorna i Gamla stan. Vi får väl hoppas på deras goda omdöme: “HofIntendenten Roman war til wäxten af medelmåttig längd, stadig och fyllig till kroppen; hade qwicka ögon, et ljust ansigte, hwarutur framlyste den fromhet och uppriktighet som låg i hjertat.“. Det låter som att den där Roman var en riktigt mysig gubbe, eller hur? Det var han säkert tror jag, men andra kanske inte riktigt håller med om det. I en intressanta dokumentär som du kan se i sin helhet nedan så bråkar två musikforskare vid namn Anna Ivarsdotter och Gunno Klingfors om huruvida Johan Helmich Roman var den svenska musikens fader som ofta sägs.

Ganska irrelevant tycker jag, kan man inte bara lyssna på musiken och fokusera på det istället? Om man nu inte vill sätta sig in i debatten om Romans arv till den musikaliska eftervärlden och betydelse för det svenska kulturlivet var något att ha så kan man alla fall lyssna på den musik de spelar medan forskarna pratar om Romans liv och musik. För de som nu vill sätta in sig i Romans betydelse för svensk musik så skulle jag vilja säga detta: Han tog utländska musikaliska influenser till ett land i Europas musikaliska bakgård och höll Sveriges första offentliga konserter utanför hovet. En fantastisk insats. Han är också den första tonsättare i Sverige som skriver för horn, vilket han gör i Händels anda i hans mest kända bröllopssvit Drottningholmsmusiken tillägnat kronprinsparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Skam på de som i denna dokumentär underskattar Johan Helmich, ja fy sjutton det finns ju till och med de som jämför den svängiga Drottningholmsmusiken med simpel hissmusik. Du får väl ta och lyssna och bedöma själv och reflektera lite över saken nästa gång du åker en längre upp i en skyskrapa, men nog skulle det förgylla det offentliga välbehaget med lite barockmusik i en hiss!

Frida Kahlo och Diego Riveras sista vecka i Göteborg

Om exakt en vecka så avslutas en mycket speciell utställning med konst av de mexikanska konstnärerna Frida Kahlo (1907-1954) och Diego Rivera (1886-1957). Det som gör samlingen så unik är det faktum att verken är hämtade från en privat samling vilket gör att målningarna skiljer sig kanske till viss del från annan konst från dessa båda konstnärer, detta rör sig alltså om beställningsverk och poträtt som det välbärgade filmparet och kulturmecenaterna Jacques and Natasha Gelman gärna ville ha på sina väggar, bland annat ett mycket sensuellt porträtt på Natasha i en vacker vit klänning med överdrivet långa ben mot en bakgrund av ljuva vita liljor, allt i en fantastiskt komplott som bara skriker av kvinnlig sensualism och skönhet.

De vita liljorna, en mexikansk symbol för just kvinnlighet präglar Diegos del av utställningen, men också andra blommor som en vacker målning med solrosor som jag fastnade speciellt för. Under skenet av solrosornas enorma blad ser man också två lekande barn, en spegling av det som Riveras kanske är mest känd för – stora väggmålningar inspirerade av de renässansfresker han hade sett under sina resor till Europa som han beställdes att göra till den nya socialistregimen i Mexiko efter revolutionen i början av 1900-talet. Under solrosornas sken så kanske vi ser det som revolutionen speglar, de optimistiska skinande solrosorna som hänger över framtidens socialistiska hopp – barnen och ungdomen.

I Frida Kahlos del av utställningen ser vi också en bild av kvinnlighet, men en helt annan sådan. Kahlo är mycket mer personlig och mer utblottande i sitt konstnärskap. Vi ser kanske inte riktigt den optimismen i hennes måleri som i Diegos verk. Hennes konst präglas av hennes tumulta liv efter en bussolycka som gjorde henne sängliggande under en lång period, gav henne kroniska smärtor livet ut och problem med att få barn. Nästan alla av Fridas målningar är just självporträtt av något slag då hon bara hade sitt eget ansikte som modell med hjälp av en spegel i taket under tiden hon var sängliggande efter sin olycka. Porträtten som är mycket djupa speglar hennes barnlöshet, smärta och hennes vilda relation med Diego som hon var gift med. I hennes självporträtt i brudklänning förstår vi vilken central roll hennes make hade i hennes liv då hon målar en miniatyr av Diego i hennes panna, eller ser vi snarare den önskan hos Frida som hon ville att hennes make skulle vara för henne? Närvarande. De båda var ju trots allt ganska olika och solitära individer, nästan som vilda motpoler mot varandra som dessutom levde med andra partners under vissa perioder.

Hos Kahlo ser vi också en stor stolthet och kulturell styrka. Hon tycks lyfta fram vissa drag hos sig själv och göra de ännu mer tydliga jämfört med fotografier av henne. Då tänker jag inte bara på hennes karaktäristiska ögonbryn utan också hennes hy som hon tycks göra mörkare på hennes tavlor och hennes traditionsenliga klädsel. Det omtalade konstnärsparet ger både olika bilder av sitt hemland vilket jag tycker är spännande. Under deras levnad var det endast Diego som såg sin partners styrka men idag har Fridas konstnärskap och sorgliga livsöde fascinerat många och hon ses i dag som en slags feministisk och kvinnlig ikon av många. Jag har själv besökt denna utställning och vill nu i denna sista veckas slutspurt uppmana dig att göra detsamma. Vissa har tyckt att det har varit lite få målningar, men de som är representerade på denna utställning är verkligen intressanta och visar något helt nytt för de som redan är insatta i dessa båda mexikanares konstnärsstil och är även intressant för de som inte vet något om de båda sedan innan, jag själv visste väl relativt lite om speciellt Diego sen innan. Starka färger, starka intryck och starka levnadsöden för en hundralapp, vad har du att missa?

Media: 1,2,3,4

Kan vi lita på våra journalister?

Under 1830-talet gjorde den svenska kvällstidningen Aftonbladet en raketkarriär då dess inflytande över journalistiken samtidigt retade upp både vår kung Karl XIV Johan och den kungligt finansierade pressen som självklart agerade propagandaapparatur för kungahuset samtidigt som den tillfredställde behoven hos den växande liberala strömningen bland både stadsbor och bönder. Just detta gjorde att Aftonbladet hade potential för att bli så stor och att chefredaktören och grundaren Lars Johan Hierta kunde anlita tidens skickligaste journalister. På senare år har dock Aftonbladet och annan kvällspress sjunkit i förtroende. På 1800-talet kom mest kritiken från den konservativa falangen i samhället som kallade den liberala pressens Aftonblad för “pöbeltidning” men idag tycks kritiken komma från alla håll och kanter om att kvällstidningarna står mer för skvaller än riktiga nyheter. Jag kan väl ta och hålla med, men samtidigt så kan man med en kort insikt i andra av dagens mer borgerliga tidningar också ifrågasättas för deras kvalité i journalistiken. Jag hittade en rolig artikel i Dagens nyheter med rubriken “Svenskar litar inte på mäklare”. Endast 5 procent av Sveriges befolkning säger sig lita på mäklare enligt skribentens källa, samtidigt så nämner hen lite kort i slutet att journalisterna bara har 4 procents förtroende av invånarna. Man kan ju undra varför förtroendet är så lågt, kanske för att journalister ibland vinklar nyheter lite konstigt och sätter helt fel rubriker, i detta fallet anser jag att fokuset skulle ha legat på journalisterna och inte mäklarna så ironiskt nog så säger hela artikeln i säg enligt mig varför vi inte litar på pressen.

Låt oss återgå till Aftonbladet vars inriktning nu har förändrats från liberal opposition till “obunden socialdemokratisk“. Det kanske känns välkomnande kan man tro med tanke på den borgerliga dominans vi har på den svenska dagspressen, men i Aftonbladets fall tror jag det hela bara handlar om en upputsad ledarsida och en fasad. Är inte Aftonbladets agenda av borgerlig prägel egentligen? Det kan man verkligen undra efter drevet mot den socialdemokratiska partiordföranden Håkan Juholt då det flesta journalister förvånansvärt nog glömde bort att granska fyra andra riksdagsledamöter som också hade fifflat med sina bostadsbidrag, en av dessa också partiledare för ett alliansparti, vem det är känner du som läser detta säkert inte till eftersom fokusen har legat så mycket på Juholt. Är detta kvalitativ granskande journalistik? Det är ju faktiskt inte bara sorgligt för den socialdemokratin att denna sedan länge starka opposition i svensk politik inte längre äger så många tidningar som arbetarrörelsen gjorde på 80-talet, men det är ju också sorgligt för demokratin i säg. Är Sverige på väg att bli en diktator likt Nordkorea är propagandan från radion i köket aldrig kan stängas av utan bara sänkas i volym?

I förra årets DN så var vinklingen så uppenbar att jag börjar att undra. I ett reportage utmålas vår finansminister Anders Borg i ett nästan messianskt tillstånd. Hans arbetsrum andas rokoko och journalisten liknar det som att invänta en audiens. De både journalisterna viskar till varandra under reportagets gång: “Visst får man en känsla av att han är lite för stor för Sverige?“. Jag får spykänslor under läsningen och undrar både vart granskande journalistik i Sverige är på väg och varför bara kvällspress som Aftonbladet får så mycket kritik. Den pinsamt låga journalistiken på DN fortsätter ju, än idag! Tidningen kastar ut sig helt klart konstigt och barnsligt vinklade artiklar som bland annat om hur James Bond skulle ha förstört kärnkraftens rykte och en förklaring om varför vi mår bra av alkohol. Allt detta utan granskande falkögon. Kanske det är så att olyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och dammsugarincidenten här hemma i Ringhals, Sverige spelade in? När de i alkoholartikeln skriver om forskarnas lyriska tillstånd över att ha hittat “må bra”-kemikalier” som utlöses av alkohol så tycks det vara helt frånvarande med motargumenten som att 8 av 10 våldshandlingar på offentlig plats är alkoholrelaterade. Var är lyckan där? Precis lika frånvarande i botten av ett whiskey-glas som yrkesprofessionalismen är allt mer sällsynt i vår press. Ni får ursäkta den ack så skämtsamma bilden på en apa i detta inlägg som ska visa en jämförelse med redaktionen på en av våra dagstidningar. Den är väldigt kränkande och jag förstår det och säger förlåt till aporna. I motsats till släktingen homo sapiens journalisticus är ju schimpansen ett ganska intellektuellt djur.

Media: 1,2,3,4,5,6