Min första besök på Drottningholms slottsteater!

I fredags så besökte jag för första gången i mitt liv slottsteatern på Drottningholms slott och det var inte en dag för sent kan jag säga! Jag blev inbjuden dit av tenoren Rickard Söderberg för att se ett genrep av husets uppsättning av operan Orlando paladino från 1782 av Franz Joseph Haydn. En mycket generös och vänlig gåva skulle jag vilja påstå, sådana förmåner som kommer när man är en av de få som bloggar om klassisk musik. Om jag hade bloggat om mode som tycks vara den rådande normen i bloggvärlden så skulle det väl ha dimplat ner smikprover och andra ytligheter, tacka då att jag valde rätt ämne att blogga om så att man får något mer bestående som kultur! För en som inte vet så kan jag nämna att denna teaterbyggnad är helt unik i sitt slag i hela världen. Det beror på att hela byggnaden är i mer eller mindre originalskick från 1700-talet med ursprungliga kulisser, ridåer, falluckor och andra tekniska finesser som var nödvändiga för att underhålla publiken under operans kanske mest kommersiella århundrade. Rickard gav mig en alldeles privat rundtur för att se detta spektakel på nära håll. Mycket fascinerade! Varje scenbyte på Drottningholm är en fröjd att se, speciellt när man vet den kroppsliga styrka och börda det krävs under scen för att få en lummig skog att förändras till en dunkel grotta på några sekunder. En annan sak som var nödvändig under 1700-talet var sångare av superb kvalité, precis som idag. Vokala talanger som imponerar mig särskilt stort i denna uppsättning var bl.a. Rickard Söderberg i rollen som den galet förälskade Orlando, den komiska Daniel Ralphsson i rollen som Orlandos sidekick och vapendragare Pasquale. Uppsättningens sångfågel nummer ett var ju självfallet Kristien Blaise i rollen som den plågade drottningen Angelica som förgäves försöker neka och motarbeta Orlandos ovälkomna förförelser. Hela ensemblen sprudlar av lyrisk sångglädje och entusiasm i denna underliga opera.

Det hela är som förstås upplagt för en förvirrande och stereotypisk operahandling från denna tid. Operan går under betäckningen dramma eroicomico vilket syftar på att handlingen skiftet mellan komiska och heroiska, mer allvarsamma element. Jag vet dock inte om detta libretto får mig att falla för denna stil. Det hela känns som en satir av hela operakonsten. Detta tillsammans med den tidstrogna stela koreografin gör det hela ännu mer bisarrt och svårt att relatera till i vår tid. Men nog är det underhållande att se på, inte vad man är van vid från moderna uppsättningar av 1700-tals operor. Jag hade även höga förhoppningar om Haydns musik från vad jag hade erfarit tidigare från hans utsökta symfonier och oratorier. Haydn var ju samtida med Mozart och de båda var dessutom goda vänner, dock vet jag inte om de båda delade samma talang eller ens intresse för vokal operakomposition. Haydns operastil berör mig inte på samma sätt som Mozart, dock gör Drottningholmsteaterns orkester under ledning av Mark Tatlow ett utsökt jobb under omständigheterna. Även om uppsättningen får mig att bli tämligen ointresserad av vad Haydns andra operor har att erbjuda öppnar föreställningen intresset hos mig. Jag undrar vad huset kan göra med en mörkare och mer dramatisk opera? Jag är definitivt nyfiken och återkommer självklart. Detta var inte sista gången jag besökte detta unika kulturarv vi har här i Sverige, bara en kort tågresa från Göteborg!

Media: 1,2,3