Min första besök på Drottningholms slottsteater!

I fredags så besökte jag för första gången i mitt liv slottsteatern på Drottningholms slott och det var inte en dag för sent kan jag säga! Jag blev inbjuden dit av tenoren Rickard Söderberg för att se ett genrep av husets uppsättning av operan Orlando paladino från 1782 av Franz Joseph Haydn. En mycket generös och vänlig gåva skulle jag vilja påstå, sådana förmåner som kommer när man är en av de få som bloggar om klassisk musik. Om jag hade bloggat om mode som tycks vara den rådande normen i bloggvärlden så skulle det väl ha dimplat ner smikprover och andra ytligheter, tacka då att jag valde rätt ämne att blogga om så att man får något mer bestående som kultur! För en som inte vet så kan jag nämna att denna teaterbyggnad är helt unik i sitt slag i hela världen. Det beror på att hela byggnaden är i mer eller mindre originalskick från 1700-talet med ursprungliga kulisser, ridåer, falluckor och andra tekniska finesser som var nödvändiga för att underhålla publiken under operans kanske mest kommersiella århundrade. Rickard gav mig en alldeles privat rundtur för att se detta spektakel på nära håll. Mycket fascinerade! Varje scenbyte på Drottningholm är en fröjd att se, speciellt när man vet den kroppsliga styrka och börda det krävs under scen för att få en lummig skog att förändras till en dunkel grotta på några sekunder. En annan sak som var nödvändig under 1700-talet var sångare av superb kvalité, precis som idag. Vokala talanger som imponerar mig särskilt stort i denna uppsättning var bl.a. Rickard Söderberg i rollen som den galet förälskade Orlando, den komiska Daniel Ralphsson i rollen som Orlandos sidekick och vapendragare Pasquale. Uppsättningens sångfågel nummer ett var ju självfallet Kristien Blaise i rollen som den plågade drottningen Angelica som förgäves försöker neka och motarbeta Orlandos ovälkomna förförelser. Hela ensemblen sprudlar av lyrisk sångglädje och entusiasm i denna underliga opera.

Det hela är som förstås upplagt för en förvirrande och stereotypisk operahandling från denna tid. Operan går under betäckningen dramma eroicomico vilket syftar på att handlingen skiftet mellan komiska och heroiska, mer allvarsamma element. Jag vet dock inte om detta libretto får mig att falla för denna stil. Det hela känns som en satir av hela operakonsten. Detta tillsammans med den tidstrogna stela koreografin gör det hela ännu mer bisarrt och svårt att relatera till i vår tid. Men nog är det underhållande att se på, inte vad man är van vid från moderna uppsättningar av 1700-tals operor. Jag hade även höga förhoppningar om Haydns musik från vad jag hade erfarit tidigare från hans utsökta symfonier och oratorier. Haydn var ju samtida med Mozart och de båda var dessutom goda vänner, dock vet jag inte om de båda delade samma talang eller ens intresse för vokal operakomposition. Haydns operastil berör mig inte på samma sätt som Mozart, dock gör Drottningholmsteaterns orkester under ledning av Mark Tatlow ett utsökt jobb under omständigheterna. Även om uppsättningen får mig att bli tämligen ointresserad av vad Haydns andra operor har att erbjuda öppnar föreställningen intresset hos mig. Jag undrar vad huset kan göra med en mörkare och mer dramatisk opera? Jag är definitivt nyfiken och återkommer självklart. Detta var inte sista gången jag besökte detta unika kulturarv vi har här i Sverige, bara en kort tågresa från Göteborg!

Media: 1,2,3

Recension av Tröllflöjten (2012) på Göteborgsoperan (2012-06-10)

Nu var det verkligen ett tag sen jag skrev, men nu är jag här igen! Hur har tiden varit i min frånvaro? För mig har avsaknaden av dator varit rätt plågsam, men nu när jag har fått en iPad så kan jag äntligen förkovra mig i interners enorma musikutbud igen! Nu senast satt jag och kolla på en uppsättning av Mozarts Le nozze di Figaro men i söndags hade jag desto mer roligt när jag och ett gäng goda vänner såg Göteborgsoperans uppsättning av Mozarts sångspel Die Zauberflöte. Nog passade det att översätta detta verk till svenska, det är ju minsann en liten ”pöbelopera” på tyska för den breda massan i Wiens förorter, om Mozart hade skrivit den i dagens Sverige så hade han säkerligen valt ett libretto på svenska och kanske varit mer radikal och valt en mindre scen i Angered eller Täby. Dock är jag inte helt såld på den översättning gjord av Richard Bergquist. Det är väl knappast än översättning, snarare en bearbetning eller en vulgär massaker av librettot. Han har valt att bre på den sexism som ligger under ytan i handlingen i Trollflöjten, precis som i många andra Mozartoperor – och han brer på ordentligt. Det är inte få repliker som inte antyder till något sexuellt på något sätt.

Desto konstigare är det att Bergquist väljer att behålla det kvinnofientliga och rasismen som genomsyrar Schikaneders tyska original lika mycket som denna översättning. Om man nu väljer att försöka få handlingen relevant till 2012 med ord som ”hora” och ” bytesrätt” så kanske man skulle kunna ge det hela en viss feministisk vinkling? Genom att titta på historien lär vi oss väl snarare att de eviga och tidlösa vinner över det dagsaktuella och trendiga. Har Berquist inte förstått detta? Han kunde väl alla fall valt att stryka demoniserandet av den svarta moriska slaven Monostatos som borde få Afrosvenskarnas riksförbund att skrika högre än när kulturministern skar i en tårta i form en nidbild av en svart kvinna. Göteborgsoperans har ju varit i blåsväder förut. När en kritiker från Expressen belysde den fruktansvärda sexism som finns i operavärlden med husets uppsättning av Lady Macbeth som exempel fick hon genast gensvar från den manliga operaeliten på sociala medier som tyckte att hon behövde ett rejält kylskåpsknull. Ett sorgligt exempel över problemen i dagens opera: ett patriarkat och allt för många oinspirerade uppsättningar fyllda av onödiga sexuella anspelningar.

Dock finns det bra saker med dagens opera, liksom denna uppsättning av Trollflöjten. Sångensemblen håller fruktansvärt bra kvalité! Röster som berörde särskilt var Michael Schmidberger (Sarastro), Mathias Zachariassen (Tamino) och sist men inte minst Nattens drottning själv, operans prima donna: Karolina Andersson. En av operarepetoarens mest krävande roller är svåra att prisa med ord, men fy fanken va bra! Den som berörde mest var nog operans clown och komiska bifigur, jag talar självklart om Markus Schwartz i rollen som Papageno. Till rytmerna av Göteborgsoperans orkester under kompetent ledning av Henrik Schaefer så riktigt glänste Schwartz på scen. För er som känner er sugna på att se denna operauppsättning måste jag tyvärr göra besviken, sista föreställningen var ju i söndags, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Kanske denna ljuvliga lilla folkliga opera kommer tillbaka till Göteborgsoperan i framtiden, under något mer smakliga former får vi hoppas.

Recension av Rodelinda (2011) på Metropolitan opera i New York (via bio)

Igår åkte jag iväg för att se ännu en livesändning av en opera på Bio Roy och denna gång var lite förnöjsam som den förra. Jag tycker att det är så fantastiskt att man via teknikens under kan uppleva Metropolitans operascen här hemma i Sverige. Spar både på plånboken och på klimatet då man slipper resa över Atlanten kors och tvärs för att uppleva lite kultur i världsklass. Till råga på det så är det nog inte bara resor som kostar, i nyliberalismens Mecka USA så är det inte tala om någon skattefinansierad kultursektor så biljetterna kostar därefter. Nog om det, denna gång blev det en barockopera från 1725 av Georg Friedrich Händel. Den rätt så intressanta handlingen i denna opera anser jag vara en av Händels starkaste, något som generellt sätt saknas bland hans 40 operor. I hans Rodelinda möts vi av starka kvinnofigurer som står fast vid sina ideal trots påfrestningar från omgivningens maktgiriga män, udda handling i fel tid må tyckas men det är nog därför som jag tycker denna operan är så intressant och spännande. Titelrollen, drottning Rodelinda och hennes unge son Flavio sörjer sin döde make Bertarido. Hennes sorg störs av påfrestningar från den dubbelspelande Grimoaldo med hjälp av hans sidekick Garibaldo som vill ha tronen och föreslår giftemål. Garibaldo har dock sina planer och vill även han ha tronen. Han backar nog knappast för att svika sin allierade. Grimaldos gamla flamma Eduige som också är den riktiga kungens syster, är inte glad över situationen. Maktkampen kryddas på extra då det kommer fram att den fallne kungen vars tron nästan hela rollbesättningen vill ha egentligen lever. Han återvänder till staden och hålls gömd med hjälp av sin trogne vän Unulfo. Oj oj oj, Hur ska denna gryta smaka mot slutet?

Jag är ju självklart helt lyrisk över uppsättningen av denna magnifika barockopera. I huvudrollerna har vi två riktiga superstjärnor, sopranen Reneé Flemming (se bild) som Rodelinda vars långa karriär logiskt skulle anses vara över för längesedan, men nej nej! Reneé hon håller kvalitén uppe, ändå sedan hon debuterade på Metropolitan på 90-talet. Hennes motspelare i operan är inte fy skam han heller. Countertenoren Andreas Scholl debuterade just med rollen Bertarido år 1998 och idag tycker jag han gör det bättre. Scholl har ofta jämförts med kastraten Senesino då många anser att han har samma tessitura som honom. Alla roller Händel skrev för Senesino tycks passa Scholl perfekt. Själv har jag ofta jämfört Scholl med Senesinos skådespelarförmåga vilket tydligen skulle ha varit helt förfärlig. Idag får jag dock svälja mina ord då Scholl leverera en fantastiskt kunglig tolkning, både i sång och skådespel. Både Reneé och Andreas ger guldkorn till operan, separat med sina soloarior som exempelvis kungens ”Vivi tiranno” med sitt vilda oboesolo och drottningens ”Ombre furnestre” med sina suckande sorgsna klanger. De båda exploderar i en lidelsefull duett mot slutet av akt två som verkligen får tårarna att vattnas. I duetten ”Io t’abbraccio” säger drottningen adjö till sin kung som nu har gjort sin identitet känd och tvingas iväg till ett fängelse av den maktgirige Grimaldo.

Det är dock inte bara de både huvudfigurerna i operan som imponerar, det gör även den nyss nämnda Grimaldo proffsigt spelat av tenoren Joseph Kaiser som för mig mest känd i en engelskspråkig filmatisering av Mozarts Die Zauberflöte, men inte visste jag att han även gjorde så snygg barockopera. Kaisers karaktär är nog den mest udda och utmanande i hela operan då han genomgår en dramatisk förändring genom hela handligens förlopp. Från maktkåt och smått galen inledningsvis utvecklas Grimoaldo till att bli en man som kommer mer och mer till sina sinnens fulla bruk och uppskattar mer den kärlek han fortfarande har för Eduige men som han döljer för sig själv. Jospeh Kaiser skötte denna utmaning alldeles ypperligt och bidrag med en hel del fräcka arior, en favorit för min del är den aggresiva biten ”Tuo drodo e mio rivale” som han sjunger strax innan kärlekparets duett då han förklarar för Rodelinda att hennes man är hans rival och att han måste göra sig av med honom. Det hela sluter med att kungen arresteras som ni ser i bilden ovan.

Hans maka Eduige spelar en viktig roll i operan då hon är den första som upptäcker att hennes bror kungen Bertarido faktiskt lever och hon tvingas övertala honom att hans maka Rodelinda aldrig skulle svika honom och att hon bara tvingats förlova sig med Grimaldo för att rädda livet på parets son som han annars skulle ha dödat. Kvinnan som gör denna roll i handligen heter Stephanie Blythe som sångmässigt jag faktiskt anser passar bättre för barock än den episka Flemming. Om man ställer de båda kvinnliga rollerna i denna opera mot varandra så vinner nog tyvärr Blythe. Tyvärr Flemming du har nog sett dina bästa dagar. Blythe varma mezzoklang passar repertoaren och hennes skådespel ger rollen rättvisa. En annan varm klang, fast i falsettregistret som förtjänar en eloge är den brittiska countertenoren Iestyn Davies som jag faktiskt inte har hört något av innan, vilken skam! Unulfo må vara den sanna hjälten i denna opera då han faktiskt får genomlida så mycket mer än kungen genom hela handligen, han dör ju faktiskt nästan, men inte får han några fler fräcka da-capo-arior av Händel för det. Synd! En rollfigur som faktiskt dör i operan är ju Grimaldos sidekick Garibaldo skickligt spelat av den kinesiska basen Shenyang. Han tillför sin roll precis all den ondska den behöver, in i minsta koloraturdetalj i sextondelsnoterna. Avslutningsvis skulle man väl kunna säga att hela uppsättningen var helt fantastiskt, jag är faktiskt något lyriskt. De fyra timmarna bara flög iväg, vem har sagt att barockopera är gammal och torr? Ganska uppenbart att regissören här tillförde mycket till skådespelarna att arbeta med, speciellt i hur man ska tolka förändringarna i da-capo-ariorna.  Scenografin får en stor eloge som både flyttar sig sidleds och upp i taket. Metropolitan satsar alltid mycket på att ha coola scener och det gillar jag, en stark kontrast till den minimalism som är på modet just nu på europeiska operahus. Dirigenten Harry Bicket får Metropolitans moderna orkester att låta relativt barock och gammal, mycket skickligt från en sådan trogen barocktolkare! Han spelar dessutom continuo från sin cembalo i recitativen något som nog skulle få Händel själv att le lite extra och nog log den gamle perukstocken i kväll där uppe i sin himmel, om det finns något sådant att le i från så att säga.

Media: HD

Recension av Don Giovanni (2011) på Metropolitan opera i New York (via bio)

Då jag och farsan under Göteborgskalaset besökta Bio Roy där de erbjöd en gratisvisning av alldeles ypperlig uppsättning från Metropolitan i New York av operan Barberaren i Sevilla (1816) av Rossini så blev jag helt såld. Jag var absolut tvungen att gå dit igen så jag drog iväg till biljettkassan och beställde biljetter till Mozarts Don Giovanni (1787) med sin mörka komik och ett lite mindre känt mästerverk av Händel, nämligen hans opera Rodelinda (1725). Igår kväll såg jag en livesändning av Don Giovanni och det hela gjorde mig helt paff. Förutom några små ljudmissar i början av den läskiga ouvertyren flöt hela föreställningen på bra, och med stor teknisk finess. Det är fascinerande hur allt, bild, ljud, textning kan arrangeras ihop så perfekt när det hela faktiskt är live. Under pausen följdes också intressanta intervjuer med rollbesättningen och den skickliga programledaren var ingen mindre än den episka operadivan Renée Flemming, en av mina favoriter som även sjunger titelrollen i Rodelinda som jag som sagt ska se senare under säsongen.

Sångförmågan i denna uppsättningen av Don Giovanni på Metropolitan opera är inget jag vill klaga på, tvärtom prisa. Det hela sitter ihop riktigt fint, de är alla oerhört fina mozartianska sångare. Dock är jag inte riktigt med på skådespelarförmågan från alla i uppsättningen, speciellt från de två viktigaste rollerna, den giriga greven Don Giovanni och hans sidekick, tjänaren Leporello. I mina ögon är Don Giovanni en åldrande man som har sett sina bästa dagar, men ändå på något sätt tycks finna kvinnornas intresse. Kanske lite som en dagens George Clooney som får tjejer i min generation att tänka: ”Han är allt bra snygg, men kanske lite väl gammal ändå?”. I denna uppsättningen av Don Giovanni är Mariusz Kwiecien (bilden) i titelrollen något för förfinad i mitt tycke, och alldeles för ung och stilig. Jag känner inte riktigt att Don Giovanni är den grymme skurken i handlingen, men den kvinnliga publiken kanske uppskattar det hela bättre än mig? Leporello ska i mina ögon vara något av feg liten tjänare som gör allt som sin mästare säger sig göra. Jag tänker tillbaka på en uppsättning av operan jag såg på SVT från Drottningholmsteatern då mannen som tolkade rollen där ständig ömkade sig över sin position i samhällshierarkin.

Luca Pisaronis Leporello är mer upprorisk och faller inte riktigt mig i smaken, men det gör däremot hans röst som du kan lyssna på via denna länk där han sjunger den kända katalogarian. Kanske den upproriska Leporello är desto mer tidstrogen då operan ligger precis i tiden för franska revolutionen vars tankar redan började bubbla i Europa några år innan revolutionen och visst är denna opera ett politiskt manifest för frihetsidealet som yrade runt kring denna tid. Don Giovanni möts ju sin död i slutet då spöket av Commendatore (här skickligt gjort av Štefan Kocán) kommer tillbaka från graven, drar ner den omoraliska greven till helvetets lågor och hämnas därmed sin egen död och sin dotters förstörda dygd. Just den scenen var denna uppsättnings höjdpunkt, precis som det alltid måste vara när det gäller denna opera! Andra i uppsättningen som imponerade mig var Marina Rebeka som spelade den sörjande Donna Anna, en rollprestation som kanske är svårare att spela en man tror och Barbara Frittoli, Don Elvira som har fått sitt hjärta krossat av Don Giovanni och nu är ute efter hämnd. Egentligen blir hon nog inte lycklig i slutet då hennes gamla kärleksflamma får möta döden, därför tycker jag att hon är den mest fascinerande rollen i operan, och egentligen den enda sanna hjältinnan. Den naturliga hjälterollen, tenoren Don Ottavio, är för mig ofta allt för löjligt spelade men här så mötte Ramón Vargas rollen på ett bra sätt och överdrev inte Ottavios melodramatiska sidor och sjöng det hela dessutom med stående ovationer. Som slutord så skulle jag vilja säga att detta var en alldeles ypperlig uppsättningen av operan, i tidsenlig 1700-tals anda. Orkestern svänger oerhört bra och känns som gjord för Mozart. Dirigenten Fabio Lusisi tycks ha tänkt till extra tidstroget då han både dirigerar och spelar recitativen från cembalon. Att leda orkestern från cembalon skapar mer flöde i musiken och är välkomnande av en sådan musikpuritan som mig själv. Åk till New York om du kan, eller se reprisen framöver på Bio Roy som kanske är lite lättare för både plånboken och miljön. Det är absolut värt det, men min favorituppsättning blir aldrig överträffad skulle jag tro – förra årets Don Giovanni på Drottningholmsteatern med Loa Falkman i titelrollen. Jag har då aldrig sett än sån mer naturlig man för den rollen.

Media: HD