Hämnden, döden och kulturen

Vad har Agatha Christies roman ”Mordet på Orientexpressen” gemensamt med Georg Friedrich Händels opera ”Giulio Cesare in Egitto”? Egentligen ingenting. De båda verken kommer från två olika genrer och tidsperioder, dock så har de en sak gemensamt. Handlingen kretsar i båda fallen kring hämnd. På Poirots resa hem från Palestina möter han tolv hämndlystna passagerare som alla är en del av en konspiration för att mörda den man som ligger bakom en enorm familjetragedi som de alla drabbades hårt av. I Händeloperan kretsar hämnden till en mer historisk händelse. Konsul Julius Caesar anländer till Egypten för att sluta fred med sin forne rival Pompejus. Han möts av Pompejus fru Cornelia med sonen Sesto. Fredsduvan lämnar dock snabbt det romersks sällskapet då det har kommit fram att faraoner Ptolemaois har lönnmördat Pompejus för att försöka vinna Caesars gunst. Cornelia och Sesto blir nu ständigt upptagna med att försöka hämna familjefaderns död genom att mörda den egyptiska kungen. Kanske inte är så konstigt att hämnd är ett sånt vanligt tema i kulturen, kanske lika vanligt som kärlek? Dock är det intressant att se skillnaderna i dessa båda historier. I Christies roman pendlar Poirot ständigt kring det moraliska dilemmat med huruvida det är rätt för civilpersoner att ta lagen i egna händer. Om rättssystemet har svikit folket, har folket då rätt att skapa sin egen lag? Det är intressant att uppleva händelseförloppet i Agatha Christies bok, inte bara för den plötsliga vändningen i handlingen, utan även för att det får en att fundera på sina egna värderingar.

Öga för öga, tand för tand” går ju ordspråket men är det någonsin okej att döda? I Händeloperan tycks det inte vara någon slags tvekan om det. Självklart! När Sesto och Cornelia äntligen har lyckats mörda faraonen så omfamnar Caesar Sesto och välkomnar honom i vänskap. I våra ögon blir väl denna operan mer en komisk parodi snarare än en tragisk hjältesaga. För visst ser vi även Händels heroiska Caesars som en tyrann? Lika mycket som de gamla faraonerna i Egypten eller de faraoner som idag kväver krav på demokrati i Mellanöstern? Tyrann eller inte, att dö eller att leva. Vad som nu en är rätt så uppskattar jag ändå Giulio Caesar in Egitto för sin förträffliga musik och sitt ovanligt dramatiska libretto. I klippet nedan kan du avnjuta just det som detta blogginlägg handlar om – hämnd – översatt i musik. Cornelia och Sesto triumferar äntligen över sitt grymma öde och dräper tyrannen med svärdet som en gång dräpte deras älskade Pompejus. Efter detta sjunger Cornelia den enda aria som hon har som bryter från hennes annars så sorgliga och hämndfyllda sångpartier. Blir man verkligen lycklig av att att döda någon? Cornelias man blir ju inte mycket mer levande för att mannen som dödade honom går samma öde till mötes. Hur som helst så är det trevligt att se Cornelia lite glad efter tre akter av sorg. Frågan är om vi kan förlåta hennes och sonens handlande?

Lämna en kommentar