Hämnden, döden och kulturen

Vad har Agatha Christies roman ”Mordet på Orientexpressen” gemensamt med Georg Friedrich Händels opera ”Giulio Cesare in Egitto”? Egentligen ingenting. De båda verken kommer från två olika genrer och tidsperioder, dock så har de en sak gemensamt. Handlingen kretsar i båda fallen kring hämnd. På Poirots resa hem från Palestina möter han tolv hämndlystna passagerare som alla är en del av en konspiration för att mörda den man som ligger bakom en enorm familjetragedi som de alla drabbades hårt av. I Händeloperan kretsar hämnden till en mer historisk händelse. Konsul Julius Caesar anländer till Egypten för att sluta fred med sin forne rival Pompejus. Han möts av Pompejus fru Cornelia med sonen Sesto. Fredsduvan lämnar dock snabbt det romersks sällskapet då det har kommit fram att faraoner Ptolemaois har lönnmördat Pompejus för att försöka vinna Caesars gunst. Cornelia och Sesto blir nu ständigt upptagna med att försöka hämna familjefaderns död genom att mörda den egyptiska kungen. Kanske inte är så konstigt att hämnd är ett sånt vanligt tema i kulturen, kanske lika vanligt som kärlek? Dock är det intressant att se skillnaderna i dessa båda historier. I Christies roman pendlar Poirot ständigt kring det moraliska dilemmat med huruvida det är rätt för civilpersoner att ta lagen i egna händer. Om rättssystemet har svikit folket, har folket då rätt att skapa sin egen lag? Det är intressant att uppleva händelseförloppet i Agatha Christies bok, inte bara för den plötsliga vändningen i handlingen, utan även för att det får en att fundera på sina egna värderingar.

”Öga för öga, tand för tand” går ju ordspråket men är det någonsin okej att döda? I Händeloperan tycks det inte vara någon slags tvekan om det. Självklart! När Sesto och Cornelia äntligen har lyckats mörda faraonen så omfamnar Caesar Sesto och välkomnar honom i vänskap. I våra ögon blir väl denna operan mer en komisk parodi snarare än en tragisk hjältesaga. För visst ser vi även Händels heroiska Caesars som en tyrann? Lika mycket som de gamla faraonerna i Egypten eller de faraoner som idag kväver krav på demokrati i Mellanöstern? Tyrann eller inte, att dö eller att leva. Vad som nu en är rätt så uppskattar jag ändå Giulio Caesar in Egitto för sin förträffliga musik och sitt ovanligt dramatiska libretto. I klippet nedan kan du avnjuta just det som detta blogginlägg handlar om – hämnd – översatt i musik. Cornelia och Sesto triumferar äntligen över sitt grymma öde och dräper tyrannen med svärdet som en gång dräpte deras älskade Pompejus. Efter detta sjunger Cornelia den enda aria som hon har som bryter från hennes annars så sorgliga och hämndfyllda sångpartier. Blir man verkligen lycklig av att att döda någon? Cornelias man blir ju inte mycket mer levande för att mannen som dödade honom går samma öde till mötes. Hur som helst så är det trevligt att se Cornelia lite glad efter tre akter av sorg. Frågan är om vi kan förlåta hennes och sonens handlande?

Var tog Bachbloggen vägen?

Nu kanske det finns ett antal människor där ute i i den vida internetrymden som känner att något saknas i deras liv, intressant läsning från denna bloggen kanske? Ja, det var ju ett tag sen jag skrev här och jag får be om ursäkt. Det hela har en ganska logisk förklaring: Jag har just nu verk än mobil eller dator hemma och sitter nu i ett bibliotek. På grund att detta har jag ju inte kunnat skriva här och dessutom blivit aningen social isolerad det det enda sättat att lätt kunna nå mig numera har varit via hemtelefonen, handskrivna brev och röksignaler. Dock har denna IT-isolering haft lite gott med sig. Jag sover bättre och uppfattar världen på ett annat sätt än innan. Man blir inte längre lika fast vid sociala medier som förut och man får tid med annat exempelvis att läsa böcker, laga god mat eller följa spännande tv-serier. En bra tv-serie jag följt just nu är SVT’s Äka människor där ett antal individer och gruppers liv i en parallel nutid där människoliknande robotar, så kallade hubotar har skapat för att hjälpa oss homo sapiens. Dock kan man säga att avtagandet från tekniken här är ännu mer extrem än vad jag får erfara just nu. I Äkta människor så tycks utveckligen nå något slags utlimatum då vissa hubotar vill bryta från sinna slaverikedjor och kräva mänskliga rättigheter, precis som de slavar med afrikanskt ursprung har fått kämpa för sin frihet. Serien ger en många tankar inte bara om hur långt den tekniska utveckligen kan gå men också vad det innebär att vara mänsklig.

Dock tror jag en sådan här skräckfylld framtidsvision om tekniken ligger långt bort, förhoppningsvis väldigt långt bort. Än så länge vill jag se tekniken som min vän och mitt sätt att slappna av. Just nu lyssnar jag för första gången på länge på Cara Sposa i tolkning av Andreas Scholl. Denna min favoritaria av Georg Friedrick Händel från hans opera Rinaldo. Hur skulle jag annars inte nå ett sådant enormt kulturutbud tack vare teknikens hjälp på Youtube och Spotiyf? Ne hur ni, det blir nog att så snabbt som möjligt skaffa sig en ny dator och åter njuta av de positiva sidorna av vår teknikfyllda värld, försöka hålla kvar på den positiva delar jag har upplevt under min IT-frånvaro och skriva mer här för lässugna på bloggen.

Videoinlägg där jag sjunger Händel!

Jag tycker att jag i några inlägg sedan gav en ganska dyster bild av Händels fantastiska opera Rinaldo (1711) så nu vill jag förändra denna bild med att bjuda på ett videoinlägg där jag sjunger kanske inte bara den mest kända aria från denna opera utan kanske till och med den mest kända operaarian från hela barockens musikepok. För två dagar sedan så tog jag upp främlingsfientlighet och fördomar och visst fick den engelska publiken I London sina fördomar om muslimer bekräftade när de insöp Händels helt magiska musik. Idag kan vi dock se på handlingen med perspektiv och ironi, eller helt enkelt bara fokusera på musiken. Och musiken är bra. Rinaldo måste vara en av tonsättarens bästa operor. Med denna opera debuterade den blott 26 år gamla Händel för publiken i England som tidigare var relativt ovetande om den neapolitanska operastil som han var skolad i. Recensenterna var inte glada. Hit kom en tysk tonsättare och skrev en italiensk opera på ett språk som knappt någon förstod. Vad var detta? Trots detta så prisade engelsmännen generellt operan. Detta var något helt nytt och i huvudrollerna var några av Italiens finaste sångare. Operauppsättningen var också mycket påkostad med levande fåglar på scen och exploderande fyrverkeripjäser. Det hela var en succé, musikaliskt och dramaturgiskt.

Operan utspelar sig på 1100-talet i dåtidens Jerusalem och fokuserar kring korstågen som pågick för fullt då. I scenen som jag har spelat in nedan så möter vi operans kvinnliga hjältinna den ljuva jungfrun Almirena som har tagits till fånga av den onda häxan Armida, drottningen av Damaskus i avsikt för att lura till sig Almirenas fästman den stiliga korsriddaren Rinaldo som Armida är förälskad i. Till råga på allt har Armida också en älskare, kungen av Jerusalem, Argante som lämpligen nog fattar tycke för kvinnan hans Armida håller fångan. Som ni förstår så utlöser sig detta i ett våldsamt kärleksdrama när alla karaktärers sanna avsikter kommer till ytan. För att lättare förstå den sinnneställning som Almirena är i just nu för de som inte förstår sig på italienska bidrar jag med en översättning. Precis som Almirena så möter vi nog alla tider i våra liv där vi inte ser något hopp och då vi inte ens kan gråta ur oss vår smärta. I detta fallet vänder sig karaktären i denna opera till gudomliga makter, själv skulle jag nog gå till en psykolog.

Recitativo:

Skoningslösa Armida! Med magisk kraft har du fört bort mig från min älskade, himmelen av min lycka. Och här i evig smärta du håller mig vid liv, som om jag plågas i helvetet Gud, ha medlidande, låt mig gråta...

Aria:

Låt mig gråta över mitt grymma öde och låta mig andas frihet!
Låt sorgen bryta dessa kedjor av mitt lidande, för guds skull.
Låt mig gråta över mitt grymma öde och låta mig andas frihet!

Publiken sviker, men musiken består!

Under förra årets Kulturkalas här i Göteborg så förundrades jag av den mängd folk som samlades runt Göteborgsoperans scen på Götaplatsen för att lyssna på vad ensemblen hade att erbjuda. Det var en hel del operaklassiker, melodier som många känner igen som på något magiskt sett har borrat sig fast in i vårt undermedvetna. Det var inte bara en mängd folk utan det var också ett helt annorlunda urval av människor än vad det brukar vara när jag går på operaföreställningar och klassiska konserter på exempelvis Konserthuset bara ett stenkast därifrån vi satt. Unga och gamla, fattiga och rika. Här fanns det en bred folkpalett i kontrast till den konforma och likartade grupp som jag ser på ordinarie konserter. Man är definitivt yngst på de vanliga konserterna. Man är säkerligen den enda som är född på 90-talet, den enda som inte har upplevt en värld med en enorm kommunistdiktatur och ett Europa och en värld uppdelat i öst och väst av en enorm mur. Vilken tanke va! På vissa konserter tycks det dock vara lite bättre i mångfald bland publiken, om de exempelvis spelar ganska utåtriktad musik som en söt Mozartopera eller om Västra Götalands Ungdomssymfoniker (VÄGUS) spelar något svängigt i Stora Salen. Det är ju egentligen inte så konstigt att det är annorlunda folk på VÄGUS konserter eller under sommarens folkfest. Konserterna med VÄGUS har ju mycket lägre biljettpriser samtidigt som Kulturkalaset är helt gratis.En biljett på operan kostar mellan 200 kronor till 700 kronor beroende på datum och föreställningstyp för att få någorlunda hyfsade platser. Göteborgsposten har ganska nyligen visat i en granskning att Göteborgsoperan tappar besökare och ganska många. Även de mest trognaste operafantasterna verkar svika. Operan tappar tolv procent i år, alltså 8000 besökare. Jag är inte så förvånad eftersom att med sådana biljettpriser som just nämnts så är det nog svårt för att locka barnfamiljer ens till lättsmälta musikaler. Göteborgsoperans VD Peter Hansson verkar inte direkt ha något engagemang för att locka fler människor till huset. Så här säger han till GP:

”- Ja, det är väl så att alla gillar inte opera, alla gillar inte fotboll. Alla har väl olika intressen? Det tycker jag faktiskt inte är ett problem. På Ullevis läktare sitter fler män än kvinnor. Det är väl så det ser ut, säger Peter Hansson.”

Jag undrar verkligen hur man kan resonera på följande sett och ha så låga ambitioner när det gäller att locka folk. Det är väl inte så konstigt att folk inte har fått upp ögonen för opera om de inte har någon erfarenhet av sådana föreställningar och inte vågar ta chansen när föreställningarna kostar som de gör. Att sen den trogna publiken sviker är inte heller så konstigt. Vissa uppsättningar känns rätt snåla, Händels opera Alcina som huset gjorde och som jag såg var ganska deprimerande att titta på med sina gråa orörliga scener och svarta kläder, men helt kontrasterande att lyssna på. Den konstnärliga kvalitén är det inget fel på.

Jag tror det inte finns några enkla lösningar för att locka fler folk till klassiska konserter, men för musiken i säg så ser jag ingen framtida dödsdom. Figaros bröllop med sina klasskamper och lustiga upptåg har fascinerat folk sedan de skrevs i de bubblande förspelet av den franska revolutionen. Det är ju däremot ett problem om en åldrande publik börjar dö bort och de yngre inte lockas dit. En sak som jag uppskattar är exempelvis chefdirigenten för Göteborgs Symfoniker Gustavo Dudamels satsningar ute i Angered, kanske en av de områden där ens fördomar säger att det inte finns så många operabesökare. Få de bekräftade: Linnégatan har mer prenumeranter operan än hela Angered. Det är uppenbart att kulturen behöver decentraliseras och stora kulturaktörer som Operan behöver samarbeta med mindre för att hitta nya sätt för att locka ny publik, precis som Dudamel gör då han har importerat sitt El Sistema-projekt från sitt hemland Venezuela där barnen där lyfts från fattigdomen med musiken. 90 procent i El Sistemas musikskola kommer från familjer med ekonomiska och sociala problem. Visserligen är väl inte fattigdomsproblemen så stora i Angered som i Sydamerika, men trots allt är ju Angered ett ganska segregerat område. Men inte fy skam för det. Jag har varit där och tycker det är ganska vackert ställe. Jag har med min skola spelat kristna verk som Mozart Requiem för en publik med en muslimsk majoritet. Dessa möten möttes med fascination. Dessa barn är en del av framtidens kulturarbetare och kulturkonsumenter. Göteborgsoperan kanske mötter en svacka nu, men långsiktigt så ser jag bara framgång för den klassiska musiken. Den är för bra för att bara försvinna.

Media: 1,2,3,4,5

Med kulturen skapade vi främlingsfientlighet och med kulturen kan vi eliminera den!

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen år 2010 var säkert många förvånade, andra rädda medan andra för första gången kände att de fick en demokratiskt vald representant för första gången i deras liv. Egentligen är det inget förvånande att främlingsfientliga strömmingar främjas när det ekonomiska läget inte är så bra, när arbetslösheten är hög och segregationen stor. Det är inte heller så mycket att vara rädd över då ett parti på strax under sex procent inte är direkt de första att få igenom sina framtida profilfrågor. Att vara rädd för SD för att de skulle få inflytande på invandringspolitiken är nog lika naivt som att vara rädd för KD för att deras konservativa agenda skulle influera exempelvis HBTQ-politiken. De bakomliggande orsakerna har till ökad främlingsfientlighet över världen, speciellt mot muslimer har mycket djupt rotade rötter i vår egen kultur och vår egen civilisation. Låt oss jämföra det med judehatet; från Judaskyssen, genom Katolska kyrkans inkvisition till i slutet på 1800-talet då tyska filosofer lite harmlöst spekulerade i frågan om en tysk övermänniska till andra världskrigets fruktansvärda mänskliga brott. Det hela smyger sig fram långsamt, samma sak med hatet mot muslimer. Just nu är det vissa krafter i Europa som vill måla ut vår kontinent som angripen av kvinnor i burka som kommer hit med sina livmödrar fulla av hatande pojkbarn som bara väntar på att få göra Jihad, historiskt sett så är det vi som har begett oss till det heliga landet och Mellanöstern för att jaga bort de hedniska och muslimska folk som hade erövrat Jerusalem. Dessa religiösa bedrifter har sedan glorifierats i kulturen, ett exempel vore Georg Friedrich Händels opera Rinaldo från 1711 som berättar historien om två heroiska korsriddares färd till Jerusalem för att driva bort Kung Argante och hans ondskefulla muslimska trollkvinna (ja du läste rätt) Armida.

Denna kvinna blir sedan förälskad i en av korsriddarna och kidnappar hans fästmö, den sköna kristna jungfrun Almirena. Redan har har vi en utpräglad bild av vi och dom, de goda och de onda. Lite skamset måste jag erkänna  att denna opera är en av mina favoriter av tonsättaren. All musik svänger något helt fantastiskt från början. En av mina favoritnummer från operan är nog den mest politiskt inkorrekta. Drottning Armida håller Almirena fången och för att locka dit Rinaldo som korsriddaren heter så använder hon sin magi för att härma Almirenas röst och gömmer sig sedan i skogsbrynet. Till förvåning så kommer hennes egen make till platsen och börjar uppvakta den tillfångatagna Almirena. Armida blir alldeles till sig av svek och sjunger sin vilda aria Vo far guerra som du kan lyssna på nedan där hon lovar sig att hämnas och göra krig mot alla sina motståndare. Ett mycket imponerande nummer med virtuost cembalosolo som Händel ursprungligen spelade under operaföreställningarna på 1700-talet till publikens förtjusning.

Egentligen så klandrar jag verk än Händel, librettisten som skrev handlingen eller 1700-tals publiken som fascineras av denna fantastiska opera. De fick ju egentligen bara sina fördomar bekräftade. Jag är desto mindre barmhärtig mot de som idag har dessa gamla 1700-tals värderingar. De som inte sitter på dagens operahus och lite lätt småskrattar åt denna överdramatiska heroiska opera. Egentligen är vi inte så långt efter dessa förlegade värderingar, speciellt inte i efterspelet av 11 september-attacken mot New York som nog fick en del västerlänningar som aldrig haft några grova fördomar mot muslimer att allvarligt fundera över om de alla inte har en bomb under sina turbaner. Rent kulturellt hände mycket konstigt tank vare detta. Mycket vulgärt som färgläggningsboken We Shall Never Forget 9/11: The Kids’ Book of Freedom som upprörde flera amerikanska muslimer då de kände att den målade ut alla trosanhängare till islam. Ett exempel från boken ser du på bild här i inlägget.

Mycket fel i tiden så bestämde sig The Metropolitan Museum of Art att inte långt efter attacken stänga avdelningen för muslimsk konst p.g.a. ombyggnad, just då den behövdes som mest för att visa en annan bild av Mellanöstern än de jiahdskrikande terroristerna. Ombyggnaden tog en väldans massa år och först år 2011, tio års året efter attacken, så kunde man återigen se islamisk konst på utställning i New York. Jag vet inget om huruvida denna renovering var valbehövd, men jag kan också misstänka att museet kanske kände lite de antimuslimska vindarna svepa förbi och kanske gjorde ett medvetet val att helt enkelt stänga dörren till Orienten då ingen ville titta in. Nog tänkt om dåtiden, nu får vi alla fall hoppas att framtiden för ljus ut för en ökad förståelse för den muslimska världens mångfacetterade kultur. En väg bort generaliseringen och upplysning om att en marockan har ett ganska annorlunda kulturliv än en saudiarab, de förstår nog inte ens varandras arabiska dialekter. All kulturyttring efter attackerna i New York 2011 var ju självklart inte antimuslimska, en annan bild visades i Amy Waldmans bok The Submission där hon reflekterar över vad som skulle ha hänt om en amerikanskfödd muslim skulle ha vunnit designtävlingen för minnesmonumentet på Ground Zero. Tyvärr är det dock ofta de som gapar högst och värst på de extrema sidorna som får mest uppmärksamhet. Tror nog inte många har hört om Waldmans bok, desto fler har nog hört talas om muslimska terrorister och antimuslimska krafter här i Europa. Varför ska det vara så? Jag känner det är dags för kulturen att ta sig i kragen och ta fighten. Kulturen säger vad vi människor är, vad en civilisation har åstadkommit. När vår kultur har gått under kommer dess kvarlåtenskap och alla de krig vi har slagit mot varandra vara den ensamma pelare som säger vilka vi var för framtidens folk. Det är ju så vi minns gamla civilisationer. Låt oss inte förkovra oss i krig och utan istället i kultur. Framtidens arkeologer ska inte tvingas gräva fram massgravar från religiösa slagfält eller fördomsfull propaganda utan våra högkulturer byggda sten för sten av förståelse och tolerans.

Media: 1,2,3,4,5

Recension av Rodelinda (2011) på Metropolitan opera i New York (via bio)

Igår åkte jag iväg för att se ännu en livesändning av en opera på Bio Roy och denna gång var lite förnöjsam som den förra. Jag tycker att det är så fantastiskt att man via teknikens under kan uppleva Metropolitans operascen här hemma i Sverige. Spar både på plånboken och på klimatet då man slipper resa över Atlanten kors och tvärs för att uppleva lite kultur i världsklass. Till råga på det så är det nog inte bara resor som kostar, i nyliberalismens Mecka USA så är det inte tala om någon skattefinansierad kultursektor så biljetterna kostar därefter. Nog om det, denna gång blev det en barockopera från 1725 av Georg Friedrich Händel. Den rätt så intressanta handlingen i denna opera anser jag vara en av Händels starkaste, något som generellt sätt saknas bland hans 40 operor. I hans Rodelinda möts vi av starka kvinnofigurer som står fast vid sina ideal trots påfrestningar från omgivningens maktgiriga män, udda handling i fel tid må tyckas men det är nog därför som jag tycker denna operan är så intressant och spännande. Titelrollen, drottning Rodelinda och hennes unge son Flavio sörjer sin döde make Bertarido. Hennes sorg störs av påfrestningar från den dubbelspelande Grimoaldo med hjälp av hans sidekick Garibaldo som vill ha tronen och föreslår giftemål. Garibaldo har dock sina planer och vill även han ha tronen. Han backar nog knappast för att svika sin allierade. Grimaldos gamla flamma Eduige som också är den riktiga kungens syster, är inte glad över situationen. Maktkampen kryddas på extra då det kommer fram att den fallne kungen vars tron nästan hela rollbesättningen vill ha egentligen lever. Han återvänder till staden och hålls gömd med hjälp av sin trogne vän Unulfo. Oj oj oj, Hur ska denna gryta smaka mot slutet?

Jag är ju självklart helt lyrisk över uppsättningen av denna magnifika barockopera. I huvudrollerna har vi två riktiga superstjärnor, sopranen Reneé Flemming (se bild) som Rodelinda vars långa karriär logiskt skulle anses vara över för längesedan, men nej nej! Reneé hon håller kvalitén uppe, ändå sedan hon debuterade på Metropolitan på 90-talet. Hennes motspelare i operan är inte fy skam han heller. Countertenoren Andreas Scholl debuterade just med rollen Bertarido år 1998 och idag tycker jag han gör det bättre. Scholl har ofta jämförts med kastraten Senesino då många anser att han har samma tessitura som honom. Alla roller Händel skrev för Senesino tycks passa Scholl perfekt. Själv har jag ofta jämfört Scholl med Senesinos skådespelarförmåga vilket tydligen skulle ha varit helt förfärlig. Idag får jag dock svälja mina ord då Scholl leverera en fantastiskt kunglig tolkning, både i sång och skådespel. Både Reneé och Andreas ger guldkorn till operan, separat med sina soloarior som exempelvis kungens ”Vivi tiranno” med sitt vilda oboesolo och drottningens ”Ombre furnestre” med sina suckande sorgsna klanger. De båda exploderar i en lidelsefull duett mot slutet av akt två som verkligen får tårarna att vattnas. I duetten ”Io t’abbraccio” säger drottningen adjö till sin kung som nu har gjort sin identitet känd och tvingas iväg till ett fängelse av den maktgirige Grimaldo.

Det är dock inte bara de både huvudfigurerna i operan som imponerar, det gör även den nyss nämnda Grimaldo proffsigt spelat av tenoren Joseph Kaiser som för mig mest känd i en engelskspråkig filmatisering av Mozarts Die Zauberflöte, men inte visste jag att han även gjorde så snygg barockopera. Kaisers karaktär är nog den mest udda och utmanande i hela operan då han genomgår en dramatisk förändring genom hela handligens förlopp. Från maktkåt och smått galen inledningsvis utvecklas Grimoaldo till att bli en man som kommer mer och mer till sina sinnens fulla bruk och uppskattar mer den kärlek han fortfarande har för Eduige men som han döljer för sig själv. Jospeh Kaiser skötte denna utmaning alldeles ypperligt och bidrag med en hel del fräcka arior, en favorit för min del är den aggresiva biten ”Tuo drodo e mio rivale” som han sjunger strax innan kärlekparets duett då han förklarar för Rodelinda att hennes man är hans rival och att han måste göra sig av med honom. Det hela sluter med att kungen arresteras som ni ser i bilden ovan.

Hans maka Eduige spelar en viktig roll i operan då hon är den första som upptäcker att hennes bror kungen Bertarido faktiskt lever och hon tvingas övertala honom att hans maka Rodelinda aldrig skulle svika honom och att hon bara tvingats förlova sig med Grimaldo för att rädda livet på parets son som han annars skulle ha dödat. Kvinnan som gör denna roll i handligen heter Stephanie Blythe som sångmässigt jag faktiskt anser passar bättre för barock än den episka Flemming. Om man ställer de båda kvinnliga rollerna i denna opera mot varandra så vinner nog tyvärr Blythe. Tyvärr Flemming du har nog sett dina bästa dagar. Blythe varma mezzoklang passar repertoaren och hennes skådespel ger rollen rättvisa. En annan varm klang, fast i falsettregistret som förtjänar en eloge är den brittiska countertenoren Iestyn Davies som jag faktiskt inte har hört något av innan, vilken skam! Unulfo må vara den sanna hjälten i denna opera då han faktiskt får genomlida så mycket mer än kungen genom hela handligen, han dör ju faktiskt nästan, men inte får han några fler fräcka da-capo-arior av Händel för det. Synd! En rollfigur som faktiskt dör i operan är ju Grimaldos sidekick Garibaldo skickligt spelat av den kinesiska basen Shenyang. Han tillför sin roll precis all den ondska den behöver, in i minsta koloraturdetalj i sextondelsnoterna. Avslutningsvis skulle man väl kunna säga att hela uppsättningen var helt fantastiskt, jag är faktiskt något lyriskt. De fyra timmarna bara flög iväg, vem har sagt att barockopera är gammal och torr? Ganska uppenbart att regissören här tillförde mycket till skådespelarna att arbeta med, speciellt i hur man ska tolka förändringarna i da-capo-ariorna.  Scenografin får en stor eloge som både flyttar sig sidleds och upp i taket. Metropolitan satsar alltid mycket på att ha coola scener och det gillar jag, en stark kontrast till den minimalism som är på modet just nu på europeiska operahus. Dirigenten Harry Bicket får Metropolitans moderna orkester att låta relativt barock och gammal, mycket skickligt från en sådan trogen barocktolkare! Han spelar dessutom continuo från sin cembalo i recitativen något som nog skulle få Händel själv att le lite extra och nog log den gamle perukstocken i kväll där uppe i sin himmel, om det finns något sådant att le i från så att säga.

Media: HD

En frusen barocksång

I morse när jag strax över klockan sju var tvungen att ge mig iväg till skolan för en tidig lektion möttes jag av en kall vintermorgon. Jag blev allt lite chockat för än så länge har vi tvingats genomlida vinterkyla på riktigt än, men i morse var frosten mycket närvarande och jag måste allt erkänna att trots att jag har längtat efter vinter och snö så kändes det inte lika välkomnande med vinterkyla just då. Den mänskliga bortskämdheten kanske, när vi väl får något så passar det inte? Denna huttrande morgonupplevelse fick mig alla fall att tänka på en mycket speciell sång som nästan huttrar i sann vinteranda. I Henry Purcells semi-opera King Arthur fån 1691 med både talad dialog och musikalisk sång i handlingen så använder tonsättaren sig verkligen av direkt musikaliskt målande.

Då kärlekens gud Cupido tvingas upp till nordliga berg för att växa liv i vinterns ande och värma de kylda människorna i vinterns närhet med sin kärlek så svarar vintern honom med denna bokstavligen talat huttrande aria. Det handlar inte direkt om någon skönsång direkt som i vanliga fall när countertenoren Andreas Scholl tolkar barockmusik utan här handlar det bara om att förmedla en kall och frusen känsla, hör hur Scholl verkligen flossar och andas kraftigt och klumpigt för att övertyga oss om denna känsla. Det enda som skulle ha fattats vore lite kall luft ur hans mun.

Inviger med Händelopera!

Nu satt jag här på morgonkvisten och tänkte på vilket musikstycke som skulle bli det första att länkas på denna nya versionen av Bachbloggen. Vilken kompositör skulle få äran? Jag känner nu att något ganska underskattat förtjänar att dras fram i ljuset, i detta fall arian Ombra cara från Georg Friedrich Händels opera Radamisto (1720). Huduvrollen här är skriven för en av Händels mest mångfaciterade sångerskor vid namn Margherita
Durastanti. Ganska vanligt på denna tiden att kvinnor ibland sjöng mansroller på operan, men desto mer vanligt var det med kastrater, så var även fallet i denna operan i två senare uppsättningar på 1720-talet då kastratstjärnan Senesino sjöng denna rollen. I klippet nedan så sjöngs arian av  Phillipe Jaroussky, en så kallad countertenor som har tränat upp sin röst för att sjunga i en mycket stark och mångsidig falsett.

Med arian Cara sposa från hans opera Rinaldo (1711) så delar den inte bara det snarlika namnet och till vis del den spända sinnestämningen utan tydligen så var dessa två arior två av Händels favoriter. Arian Cara sposa är en av mina personliga favoriter ur Händels breda operarepetoar och jag har talat om den frekventiskt på bloggen tidigare, men undra varför jag har undvikit denna lilla pärla? Antagligen för att jag har koll på handlingen i Rinaldo bättre, om denna opera vet jag ingenting. Jag vet dock vad Radamisto sjunger om här i denna aria tack vare en engelsk översättning av arian jag har i en av mina sångalbum. Han sjunger om sin älskade och ber henne att vila och vänta fredligt på hans hämnd. Antagligen är Radamisto rätt förbannad på sitt kärleksintresse, något som skiljer sig från Rinaldos känslor i sin aria där han snarare tycks fokusera sin ilska på kvinnan som i ren avundsjuka kidnappade hans fästmö. Jag tycker dock att man inte alltid behöver veta vad musik på annat språk betyder, ibland så talar det till hjärtat ändå och det är ju värt något även det.