Har vi nått ”Peak-kultur”?

Jag som ungdom med begränsade tillgångar och miljöfreak med en besatthet av att göra rätt saker för miljöns skull är ju av inte så konstiga skäl mycket ute i kollektivtrafiken. När man spenderar mycket tid i busskurer i väntan på sin transport hem, till skolan eller till kompisen påverkas man nästan alltid av reklam. En reklam som på sistone verkligen har fått mig att höja på ögonbrynet lite extra är den som informerar oss om att de har börjat göra nya avsnitt av den episka såpoperan ”Dallas” som gick på TV från sent 70-tal till tidigt 90-tal. Man skulle kunna tro att det inte går att suga ut mer tv-tid på en sådan story, men skaparna bakom serien tycks visst tycka annorlunda. Citatet som kröner affischerna; ”Olja är tjockare än blod”, får mig att tänka till lite extra. Olja ja, det är ju något som en miljöpartist som mig själv kanske inte är så fruktansvärt förtjust i. I detta inlägg skrev jag ju om hur vi är på väg att nå en punkt då det inte längre är lönsamt att pumpa upp olja ur jorden, så kallat ”peak-oil”. I min underliga associerande fantasi börjar jag fundera över om vi någonsin kommer att nå ”peak-kultur”. Människan tycks ha en ständig hunger efter många saker, både kulturella upplevelser och mer materiell och tillfällig stimulans. Jag har länge sett den kulturella konsumtionen som en motsats till den miljöfarliga konsumtionen som tycks sprida sig som en löpeld över den rika västvärlden. Nu vill jag i ett litet filosofiskt inlägg ifrågasätta min övertygelse. Kan kulturen ge människor något för evigt och kan kulturen i all framtid vara nytänkande?

Och visst är det en oerhört filosofisk fråga, svår om inte omöjlig att sätta sig in i. Kulturen har säkerligen underhållit oss sen våra förfäder tog sina första danssteg och rörde sina höfter till sina tidiga försök till dans. Sen har det gått snabbt, oerhört snabbt. Genom årtusenden har vi människor finslipat vår konst och fullbordat den i högkulturen och avancerande civilisationer. Och här är vi idag, och tycker det är relevant att återuppta gammal tv-serie i rutan igen, över tjugo år efter den har lagt ner. Jag känner hur vi har nått toppen av den kulturella berg-och-dal-banan för att snart genomlida den plågsamma resan neråt. Hur kommer det sig att vi människor inte kan fortsätta att utveckla oss? Är det ens nödvändigt? Allt är väl inte för evigt, och evigt är ju till och med det ett begrepp ingen kan relatera till. Egentligen kanske vi har nått peak-kultur för längesedan i vårt eviga återanvändande, nyklassicism och retro är väl begrepp som kan vara relevanta här. I så fall gör det väl oss inte så mycket egentligen, det finns ingen peak att nå, ingen klipphylla att ramla över. I kulturen ser vi en ständigt återanvändning med återblickar till tidigare epoker. Detta är väl en mycket miljövänlig tanke? Nog är min ångest dämpad nu till en aningen mer optimistisk sinnesstämning, så fortsätt att återanvände, göra remakes och stilkopior. Det postpostmodernistiska samhället är här! Att vara unik, innovativ och hipster är så 2010!

Hämnden, döden och kulturen

Vad har Agatha Christies roman ”Mordet på Orientexpressen” gemensamt med Georg Friedrich Händels opera ”Giulio Cesare in Egitto”? Egentligen ingenting. De båda verken kommer från två olika genrer och tidsperioder, dock så har de en sak gemensamt. Handlingen kretsar i båda fallen kring hämnd. På Poirots resa hem från Palestina möter han tolv hämndlystna passagerare som alla är en del av en konspiration för att mörda den man som ligger bakom en enorm familjetragedi som de alla drabbades hårt av. I Händeloperan kretsar hämnden till en mer historisk händelse. Konsul Julius Caesar anländer till Egypten för att sluta fred med sin forne rival Pompejus. Han möts av Pompejus fru Cornelia med sonen Sesto. Fredsduvan lämnar dock snabbt det romersks sällskapet då det har kommit fram att faraoner Ptolemaois har lönnmördat Pompejus för att försöka vinna Caesars gunst. Cornelia och Sesto blir nu ständigt upptagna med att försöka hämna familjefaderns död genom att mörda den egyptiska kungen. Kanske inte är så konstigt att hämnd är ett sånt vanligt tema i kulturen, kanske lika vanligt som kärlek? Dock är det intressant att se skillnaderna i dessa båda historier. I Christies roman pendlar Poirot ständigt kring det moraliska dilemmat med huruvida det är rätt för civilpersoner att ta lagen i egna händer. Om rättssystemet har svikit folket, har folket då rätt att skapa sin egen lag? Det är intressant att uppleva händelseförloppet i Agatha Christies bok, inte bara för den plötsliga vändningen i handlingen, utan även för att det får en att fundera på sina egna värderingar.

”Öga för öga, tand för tand” går ju ordspråket men är det någonsin okej att döda? I Händeloperan tycks det inte vara någon slags tvekan om det. Självklart! När Sesto och Cornelia äntligen har lyckats mörda faraonen så omfamnar Caesar Sesto och välkomnar honom i vänskap. I våra ögon blir väl denna operan mer en komisk parodi snarare än en tragisk hjältesaga. För visst ser vi även Händels heroiska Caesars som en tyrann? Lika mycket som de gamla faraonerna i Egypten eller de faraoner som idag kväver krav på demokrati i Mellanöstern? Tyrann eller inte, att dö eller att leva. Vad som nu en är rätt så uppskattar jag ändå Giulio Caesar in Egitto för sin förträffliga musik och sitt ovanligt dramatiska libretto. I klippet nedan kan du avnjuta just det som detta blogginlägg handlar om – hämnd – översatt i musik. Cornelia och Sesto triumferar äntligen över sitt grymma öde och dräper tyrannen med svärdet som en gång dräpte deras älskade Pompejus. Efter detta sjunger Cornelia den enda aria som hon har som bryter från hennes annars så sorgliga och hämndfyllda sångpartier. Blir man verkligen lycklig av att att döda någon? Cornelias man blir ju inte mycket mer levande för att mannen som dödade honom går samma öde till mötes. Hur som helst så är det trevligt att se Cornelia lite glad efter tre akter av sorg. Frågan är om vi kan förlåta hennes och sonens handlande?

Var tog Bachbloggen vägen?

Nu kanske det finns ett antal människor där ute i i den vida internetrymden som känner att något saknas i deras liv, intressant läsning från denna bloggen kanske? Ja, det var ju ett tag sen jag skrev här och jag får be om ursäkt. Det hela har en ganska logisk förklaring: Jag har just nu verk än mobil eller dator hemma och sitter nu i ett bibliotek. På grund att detta har jag ju inte kunnat skriva här och dessutom blivit aningen social isolerad det det enda sättat att lätt kunna nå mig numera har varit via hemtelefonen, handskrivna brev och röksignaler. Dock har denna IT-isolering haft lite gott med sig. Jag sover bättre och uppfattar världen på ett annat sätt än innan. Man blir inte längre lika fast vid sociala medier som förut och man får tid med annat exempelvis att läsa böcker, laga god mat eller följa spännande tv-serier. En bra tv-serie jag följt just nu är SVT’s Äka människor där ett antal individer och gruppers liv i en parallel nutid där människoliknande robotar, så kallade hubotar har skapat för att hjälpa oss homo sapiens. Dock kan man säga att avtagandet från tekniken här är ännu mer extrem än vad jag får erfara just nu. I Äkta människor så tycks utveckligen nå något slags utlimatum då vissa hubotar vill bryta från sinna slaverikedjor och kräva mänskliga rättigheter, precis som de slavar med afrikanskt ursprung har fått kämpa för sin frihet. Serien ger en många tankar inte bara om hur långt den tekniska utveckligen kan gå men också vad det innebär att vara mänsklig.

Dock tror jag en sådan här skräckfylld framtidsvision om tekniken ligger långt bort, förhoppningsvis väldigt långt bort. Än så länge vill jag se tekniken som min vän och mitt sätt att slappna av. Just nu lyssnar jag för första gången på länge på Cara Sposa i tolkning av Andreas Scholl. Denna min favoritaria av Georg Friedrick Händel från hans opera Rinaldo. Hur skulle jag annars inte nå ett sådant enormt kulturutbud tack vare teknikens hjälp på Youtube och Spotiyf? Ne hur ni, det blir nog att så snabbt som möjligt skaffa sig en ny dator och åter njuta av de positiva sidorna av vår teknikfyllda värld, försöka hålla kvar på den positiva delar jag har upplevt under min IT-frånvaro och skriva mer här för lässugna på bloggen.

Johann Sebastian Bach – en barockens internetpirat?

Det är intressant att se hur äganderätten och vad som är ”mitt och ditt” har förändrats genom musikhistorien. Dagens copyright som sägs skydda kulturarbetarnas ekonomiska intressen har inte alltid funnits och när det inte fanns så främjades musiklivet och dess utövare både konstnärligt och ekonomiskt trots frånvaro av lagstiftning. Att kopiera någon annans musik sågs under en lång period som något normalt. Att ta ett tema från en annan kompositör och göra det till något eget eller att arrangera om något av en välkänd kollega till en annan instrumentuppsättning var inget konstigt, inte ens att helt och hållet stjäla en annan tonsättares musik. Detta gjordes friskt förr i tiden som ett sätta att visa vördnad och respekt kompositörer i mellan. ”Om han snodde min sonat så måste den vara riktigt jävla bra!”

Den kanske idag mest hyllade tonsättaren från barocken, Johann Sebastian Bach var en av de som gjorde detta. I unga år fascinerades han för solokonserter för violin av italienaren Antonio Vivaldi. Han kom över en bunt noter av op. 7-samlingen, men att det stod Vivaldi på partituret hindrade ju inte honom från att arrangera flera av dessa konserter för orgelsolo och sätta sitt egen signatur på sin utgåva. Här är exempel, Vivaldis original här och Bachs kopia här. Bach har inte gjort annat än att byta tonart på Vivaldis original. Det hela gav den unge Bach tillfälle att breda sina musikaliska kunskaper och utvidga sitt egen tonspråk. Han skrev tillslut en helt egen konsert för solocembalo inspirerat av Vivaldi och andra neapolitanska tonsättares musik. Bach hade för sin tid en väldigt internationell syn och utan ett fritt flöde av inspiration så skulle ju Bach ha haft det ytterst svårt att skapa den helt episka och mångfacetterade musik som han faktiskt gjorde, den musik som får oss att häpna än idag.

Jag finner det därför ytterst konstigt att de på andra sidan Atlanten sitter och försöker få igenom informationsstrypande lagförslag genom representanthuset respektive senaten. Jag talar om SOPA (Stop Online Piracy Act) och PIPA (Protect IP Act) som skulle göra det möjligt för copyrightägare att stoppa vissa hemsidor och sajter som ägnar sig åt ”stöld”. Det mest kontroversiella är att lagförslagen också innebär att man skulle tillåta nedsläckning av internetsidor som endast länkar till upphovsrättat material, alltså inte bara de sajter som har informationen så att säga utan även de som sprider vidare det i andra hand. Hur ska vi som enskilda individer kunna själva avgöra vilka Youtube-klipp eller vilka bilder som skyddas av copyright eller inte när vi lägger ut information och media eller länkar till det på vår Facebook och våra bloggar? Jag precis som många andra ser det som någon slags censur och något som faktiskt har en kontraproduktiv effekt i det här fallet. Bakom lagförslagen ställer sig Hollywood och stora musikföretag, de som äger rättigheterna, copyrighten och royalities till mycket av den media som cirkulerar runt på internet. Det är uppenbart för mig att det inte är kulturen som gynnas av lagförslagen utan de fina herrarna i de breda korridorerna på förlagskontoren, långt ifrån kulturskapandet. Konsekvenserna för denna ekonomiska vinst för herrarna på täppan blir en mindre spridning av den kultur som skapas och ett hot mot demokratin då vi får en åtstrypning av information vilket uppmuntrar till censur.

Ett fritt internet gynnas vi alla av, och visst kommer kulturarbetarna och de som har lagt möda och jobb bakom kultur fortfarande få sin lönecheck. Liknande hot har vi hört tidigare när radion kom, när kassettbandspelaren, när VHS kom och nu – när internet är här och utmålas ut som den stora skurken. Att följa efter dessa tomma hot bidrar inte till samhällsutveckling utan ett stannande. Ekonomiskt förfall kom inte innan, varför skulle det komma nu? Jag tror nog inte vi fria medborgare köper detta uppenbara lobbyarbete från mediaindustrin. Vi värnar internet, denna kanske viktigaste uppfinning för kulturfrämjande, informationsspridning och demokrati sedan Gutenberg uppfann tryckpressen. Nu har svensk media äntligen börjat vakna för detta efter Wikipedia stängde sin engelskspråkiga del i protest för hur dessa lagförslag skulle påverka deras verksamheten. När man så uppenbart ser hur något främjas av ett fritt internet så har många amerikanska senatorer blivit tveksamma till att stödja förslaget och det är väl tur det. I Wikipedias spår kom många andra internetkoncerner som exempelvis Google som gjorde sin logga helt svart i symbolik för censuren som fruktas göra intrång i vårt fria samhälle. Ja till och med bloggvärden WordPress som jag skriver på gjorde sin protest! Låt oss människor nu ta mediatjuren vid hornen och stå upp för vår frihet. Ta tag din medborgerliga borste och sopa bort SOPA och PIPA!

Media: 1,2,3,4,5,6

Don Quijote, Breivik och andra dataspelsfanatiker

I början av 1600-talet skrev den spanska författaren Miguel Cervantes en bok som för många räknas som det första moderna romanen, ett mästerverk och en milstolpe i tiden för västerländsk litterär utveckling. Romen jag talar om heter Don Quijote och handlar om en fattig och lätt tafatt adelsman som inte tycks göra annat än att läsa riddarromaner som fyller hela hans bibliotek och hans sinne. Riddarromanen är en litterär form som utvecklades under medeltiden och blev oerhört populär läsning. Vem ville inte läsa om ständigt heroiska riddare som räddade unga sköna jungfrur ur ondskans gripande klor? Riddarromanerna massproducerades i löpande band och kanske skulle kunna jämföras lite grann med dagens deckare som tycks sprida sig som löpeld i bland hyllorna hos bokhandlare. Cervantes var väl en av dem några århundraden senare inte var så förtjust i denna sortens böcker så man skulle kunna säga att Don Quijote är en reaktion mot denna literattur, en parodi helt enkelt. Adelsmannen i hans bok blir tillslut så uppsluken av heroiska hjältar att han bestämmer sig för att bli en. Han bestiger sin åsna som han tror sig vara en ståtlig springare, tar sin lans och börjar mocka bråk med vildsinta drakar, som i verkligheten inte är något annat än harmlösa väderkvarnar. Precis som vi idag undrar hur datorspel påverkade oss undrade man under riddarromanernas guldålder hur de påverkade läsarna, speciellt på ett negativt sätt. Skulle det kunna vara skadligt att läsa för mycket? Precis som Cervantes Don Quijote är ett extremistfall av masspsykoserade läsning så tror jag även dagens WoW-nördar som är uppe i dygn i sträck tack vare Jolt-cola och stort engagemang i sitt spelande rör sig om enstaka fall. Moralpanik år 1600 möter här i detta inlägg moralpanik 2012.

I kontrast till Cervantes så frågar vi oss idag om dataspel leder till våldsamt beteende och jag är nog tveksam. Det har funnits våld på den här planeten så länge det har funnits liv, någon bakomliggande orsak i datorspel har jag nog svårt att se. Varför pratar ingen om att förbjuda alkoholen som ligger bakom så mycket våld i vårt samhälle? Om vi verkligen vill skulle vilja minska ner våld i samhället så skulle vi ju hellre förbjuda alkohol än förbjuda dessa spelen, även om jag personligen anser att alkoholförbud skulle ha en kontraproduktiv effekt så som den hade i Förenta staterna på 20-talet, men jag tycker fortfarande det är fascinerande att ingen tycks i detta fallet vilja titta på det alkoholrelaterad våldet som faktiskt utgör en övervägande majoritet av allt våld medan jag knappast aldrig hör om något dataspelsrelaterat våld som tycks få alla att utbrista i hysteri, nu senaste när det kom fram att terroristen Anders Behring Breivik hade spelat brutala datorspel som exempelvis Counterstrike och World of Warcraft.

I Norge togs Breviks favoritdatorspel  bort från hyllorna av respekt, men kunde lika väl vända på det och säga att alla andra 13 miljoner människor ungefär som spelar World of Warcraft blev precis lika stämplade som massmördare som Utöya-terroristen. Här kan vi nu se att det finns så många andra prediktorer för våld så som den redan nämnda alkoholen som de i våra gener och vår miljö så som familjeförhållanden, personlighet, umgänge och så vidare. Dessa saker är snarare predikatorer för våra handlingar och påverkan utifrån från exempelvis datorspel och populärkultur i allmänhet är snarare utlösare i våld hos de som redan har indikatorer för att vara våldsbenägna. Jag tror nog själv att allt kan brukas med måtta, det gäller allt från riddarromaner och datorspel. All kultur påverkar ju oss! Don Quijote och Breivik var nog allt extrema fall av fanatiker som tog denna påverkan till en annan nivå. Själv kommer jag fortsätta att läsa min Stephen King och min Edgar Allan Poe då jag inte har någon rädsla för att bli lika demoniska som många av dessa författares huvudpersoner och intriger.

Media: 1,2,3