Kulturen vittnar om ett förtryckande Iran

Jag som skriver på den här bloggen och ni som läser dess innehåll kanske ibland tänker för lite på den frihet vi faktiskt har här i Sverige. Yttrande- och tryckfrihet är skyddat enligt vårt rikes grundlag. Jag har därför ganska vida möjligheter att här uttrycka min åsikt och du som läser detta har all rätt att ta del ut av det. Om du och jag skulle dela dessa åsikter skulle vi tack vare föreningsfriheten antingen grunda ett politiskt parti som driver åsikten eller gå med i ett redan existerande parti som vi anser överensstämmer med det vi tycker. Då detta dessutom är en kulturblogg är det extra spännande att nämna yttrandefrihet i samband med kultur då den nyskapande kulturen idag ofta är mer politisk och samhällskritisk än det rekreationssyfte den har haft för i tiden. Ute i världen ser vi  att diktatorer och auktoritära militärregimer straffar kulturarbetare då det i sitt yrkesutövande kritiserar den regerande makten och normerna de står för.

I gårdagens Agenda vittnade den persiska dokumentärfilmaren Nahid Persson om just detta. När en demokratisk vår sprider sig över resten av arabvärlden reagerar makthavarna i Iran med hårdare tag då den sittande regeringen faktiskt har kommit till just på grund av en revolution för si så där 30 år sedan mot den då sittande shahen. Då dåtidens unga iranier precis som dagens libyer och egyptier strävade efter demokrati fick de en diktator ersätt med en annan. Agenda tar upp Irans förtryck i samband med att en persisk skådespelerska vid namn Marzieh Vafamehr (bilden) har dömts till 90 piskrapp för att ha visat upp sig i en australisk film i avrakat hår och utan huvudduk. Filmen tar upp just det förtryck som sker i Iran, en kvinna som efter påtryckningar från myndigheterna inte kan utöva sitt yrke, att spela teater. Nu ser vi i högsta grad att filmens tema realiseras i verklighet och med detta så hoppas jag att västvärldens ögon inte bara riktas åt de länder som just nu frigör sig från förtryck, utan också mot de folkgrupper i världen som fortfarande lever under de!

Källor: 1,2,3

Reklam gör oss lyckliga?

Igår kväll så hör jag viskningar ute i vardagsrummet. Det handlar om mig, självklart så tror mina föräldrar att jag inte hör, men det gör jag. Det är någonting om att jag har spelat musik mitt i natten och att en granne har skickat en lapp. Vi som har haft erfarenheter av mina lite känsliga grannar innan, exempelvis en lite frikyrklig grannfamilj som föredrar att lägga sig klockan 20:00 och vill till och med vill ha tyst redan då. Senare får jag veta att jag är anklagad för att ha spelat musik klockan tre på natten, något som jag i och för sig gjorde på en sådan låg volym att det knappast störde någon ens i rummen bredvid. Vi blir alla fall mycket oroliga och rädda. Tänk om vi blir vräkta?

Vi har ju redan fått varningar om detta då jag har spelat lite för sent på mitt keyboard och detta kanske skulle vara droppen som får spannen att svämma över. Senare blir jag dock lugn då jag ser att vänner på Facebook har tagit en bild på en precis identisk lapp och lagt upp den på sin Facebook. Det hela var alltså en reklamkampanj från Rix FM i syfte för att försöka få fler lyssnare. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur detta skulle få folk att vilja lyssna på mer radio. Lappen är i sig oerhört realistisk och det är inte ens uppenbart att det är en reklam anser jag, även om Rix FM:s logga är nere i hörnet. Vem som helst kan ju ha ett sånt block hemma tänker man och man fokuserar istället på budskapet i texten. Första meningen. ”Det är inget fel på din musiksmak” tolkade jag först i ren sarkasm. Kanske den där lilla frikyrkliga grannfamiljen här i huset inte uppskattade mina Bellmansånger och mina profana klassiska stycken, det kanske skulle föredra några psalmer?

Det hela kändes först ganska hatiskt och läskigt och jag förstår att andra människor har känt stor oro över denna reklamen, precis som flera medier rapporterar. Jag anser att hela denna affären är ett bevis för både den osämja vi under den vackra ytan har mellan folk som bor oss nära och det obehag vi känner inför reklam, för när folk inser att det är reklam så känner de väl sig knappast lyckliga? Bara ledsna och otillräckliga. Eftersom att reklam i detta fallet helt har missat sitt syfte då det för många inte ens tydligt har varit reklam så får vi alla tänka till vad reklam egentligen har för syfte: Att skapa ett behov hos människor att köpa något som vi ofta inte behöver och få oss att må dåliga eftersom att företaget som propagerar har något som de påstår skulle göra oss lyckliga. Det vi har eller det vi är duger inte för reklamen så måste vi alltid konsumera mer, tära på jordens resurser och allt detta för att uppnå mänskligt nirvana som vi aldrig kommer nå. Vi konsumerar mer än någonsin men ändå är vi inte lyckligare än var vi var för några årtionden sedan då den materiella rikedomen inte var lika stor. Reklam är ren propaganda och får oss ofta att må dåligt. I detta fallet har det till och med missat det syftet att propagera oss och får oss bara på dåligt humör eftersom att Rix FM inte levererar något svar på den efterfrågan det tydligen, enligt dem finns att lyssna på musik mitt i natten. De säljer ju knappast hörlurar.

Källor: 1,2,3,4,5,6,7

Videoinlägg där jag sjunger Bellman!

År 1772 så dog den gamle kungen Adolf Fredrik och tronen öppnade sig för kronprinsen Gustav, sedermera känd som kung Gustav III av Sverige. Gustav var i Frankrike då och skyndade sig snabbt hem och han hade helt andra kungliga planer än både hans far och farfar. Fredrik I och Adolf Fredrik var båda svaga regenter, utan real makt då den största delen av makten på denna tid låg hos den svenska riksdagen. Då man under denna tid slapp auktoritärt förtryck från en absolut kungamakt så kallas denna period ”Frihetstiden”. Denna period satte den unge kronprinsen dock tvärt stopp på. Han inledde sin statskupp och bad alla hans trogna att knyta ett vitt tygstycke runt sin arm, precis som han gjorde (se bild). I denna lilla revolutions efterspel innebar det att kungamakten stärktes och Gustav III gjorde sig till diktator, eller som han föredrog att kalla det, upplyst despot. Han hade under dessa tidiga år av sin regeringstid starkt stöd från den svenska adeln som hade tröttnat på frihetstidens upplysta ideal. Det var dock även andra som strävade efter att få kungens gunst och en av många var den svenska skalden Carl Michael Bellman. Till denna händelse så skrev han en hyllningssång till kungen som kallas för Gustafs skål och denna sång har jag spelat in i ett videoinlägg nedan. Gustav III blev oerhört förtjust i sången och under den gustavianska eran hade den en funktion som kungasång. Idag känner jag med mina republikanska ideal att man har lite svårt för det, men i min tolkning är sångens text lite överdriven och sarkastisk. Jag tror nog Bellman i all sin humor och ironi bredde på rejält när han skrev denna texten, något som kanske missades av kungen, vad vet jag? Bellman fick alla fall kungens stöd under dessa tio år av hans regeringstid så han var nog nöjd hur det än var.

Recension av Don Giovanni (2011) på Metropolitan opera i New York (via bio)

Då jag och farsan under Göteborgskalaset besökta Bio Roy där de erbjöd en gratisvisning av alldeles ypperlig uppsättning från Metropolitan i New York av operan Barberaren i Sevilla (1816) av Rossini så blev jag helt såld. Jag var absolut tvungen att gå dit igen så jag drog iväg till biljettkassan och beställde biljetter till Mozarts Don Giovanni (1787) med sin mörka komik och ett lite mindre känt mästerverk av Händel, nämligen hans opera Rodelinda (1725). Igår kväll såg jag en livesändning av Don Giovanni och det hela gjorde mig helt paff. Förutom några små ljudmissar i början av den läskiga ouvertyren flöt hela föreställningen på bra, och med stor teknisk finess. Det är fascinerande hur allt, bild, ljud, textning kan arrangeras ihop så perfekt när det hela faktiskt är live. Under pausen följdes också intressanta intervjuer med rollbesättningen och den skickliga programledaren var ingen mindre än den episka operadivan Renée Flemming, en av mina favoriter som även sjunger titelrollen i Rodelinda som jag som sagt ska se senare under säsongen.

Sångförmågan i denna uppsättningen av Don Giovanni på Metropolitan opera är inget jag vill klaga på, tvärtom prisa. Det hela sitter ihop riktigt fint, de är alla oerhört fina mozartianska sångare. Dock är jag inte riktigt med på skådespelarförmågan från alla i uppsättningen, speciellt från de två viktigaste rollerna, den giriga greven Don Giovanni och hans sidekick, tjänaren Leporello. I mina ögon är Don Giovanni en åldrande man som har sett sina bästa dagar, men ändå på något sätt tycks finna kvinnornas intresse. Kanske lite som en dagens George Clooney som får tjejer i min generation att tänka: ”Han är allt bra snygg, men kanske lite väl gammal ändå?”. I denna uppsättningen av Don Giovanni är Mariusz Kwiecien (bilden) i titelrollen något för förfinad i mitt tycke, och alldeles för ung och stilig. Jag känner inte riktigt att Don Giovanni är den grymme skurken i handlingen, men den kvinnliga publiken kanske uppskattar det hela bättre än mig? Leporello ska i mina ögon vara något av feg liten tjänare som gör allt som sin mästare säger sig göra. Jag tänker tillbaka på en uppsättning av operan jag såg på SVT från Drottningholmsteatern då mannen som tolkade rollen där ständig ömkade sig över sin position i samhällshierarkin.

Luca Pisaronis Leporello är mer upprorisk och faller inte riktigt mig i smaken, men det gör däremot hans röst som du kan lyssna på via denna länk där han sjunger den kända katalogarian. Kanske den upproriska Leporello är desto mer tidstrogen då operan ligger precis i tiden för franska revolutionen vars tankar redan började bubbla i Europa några år innan revolutionen och visst är denna opera ett politiskt manifest för frihetsidealet som yrade runt kring denna tid. Don Giovanni möts ju sin död i slutet då spöket av Commendatore (här skickligt gjort av Štefan Kocán) kommer tillbaka från graven, drar ner den omoraliska greven till helvetets lågor och hämnas därmed sin egen död och sin dotters förstörda dygd. Just den scenen var denna uppsättnings höjdpunkt, precis som det alltid måste vara när det gäller denna opera! Andra i uppsättningen som imponerade mig var Marina Rebeka som spelade den sörjande Donna Anna, en rollprestation som kanske är svårare att spela en man tror och Barbara Frittoli, Don Elvira som har fått sitt hjärta krossat av Don Giovanni och nu är ute efter hämnd. Egentligen blir hon nog inte lycklig i slutet då hennes gamla kärleksflamma får möta döden, därför tycker jag att hon är den mest fascinerande rollen i operan, och egentligen den enda sanna hjältinnan. Den naturliga hjälterollen, tenoren Don Ottavio, är för mig ofta allt för löjligt spelade men här så mötte Ramón Vargas rollen på ett bra sätt och överdrev inte Ottavios melodramatiska sidor och sjöng det hela dessutom med stående ovationer. Som slutord så skulle jag vilja säga att detta var en alldeles ypperlig uppsättningen av operan, i tidsenlig 1700-tals anda. Orkestern svänger oerhört bra och känns som gjord för Mozart. Dirigenten Fabio Lusisi tycks ha tänkt till extra tidstroget då han både dirigerar och spelar recitativen från cembalon. Att leda orkestern från cembalon skapar mer flöde i musiken och är välkomnande av en sådan musikpuritan som mig själv. Åk till New York om du kan, eller se reprisen framöver på Bio Roy som kanske är lite lättare för både plånboken och miljön. Det är absolut värt det, men min favorituppsättning blir aldrig överträffad skulle jag tro – förra årets Don Giovanni på Drottningholmsteatern med Loa Falkman i titelrollen. Jag har då aldrig sett än sån mer naturlig man för den rollen.

Media: HD

Inviger med Händelopera!

Nu satt jag här på morgonkvisten och tänkte på vilket musikstycke som skulle bli det första att länkas på denna nya versionen av Bachbloggen. Vilken kompositör skulle få äran? Jag känner nu att något ganska underskattat förtjänar att dras fram i ljuset, i detta fall arian Ombra cara från Georg Friedrich Händels opera Radamisto (1720). Huduvrollen här är skriven för en av Händels mest mångfaciterade sångerskor vid namn Margherita
Durastanti. Ganska vanligt på denna tiden att kvinnor ibland sjöng mansroller på operan, men desto mer vanligt var det med kastrater, så var även fallet i denna operan i två senare uppsättningar på 1720-talet då kastratstjärnan Senesino sjöng denna rollen. I klippet nedan så sjöngs arian av  Phillipe Jaroussky, en så kallad countertenor som har tränat upp sin röst för att sjunga i en mycket stark och mångsidig falsett.

Med arian Cara sposa från hans opera Rinaldo (1711) så delar den inte bara det snarlika namnet och till vis del den spända sinnestämningen utan tydligen så var dessa två arior två av Händels favoriter. Arian Cara sposa är en av mina personliga favoriter ur Händels breda operarepetoar och jag har talat om den frekventiskt på bloggen tidigare, men undra varför jag har undvikit denna lilla pärla? Antagligen för att jag har koll på handlingen i Rinaldo bättre, om denna opera vet jag ingenting. Jag vet dock vad Radamisto sjunger om här i denna aria tack vare en engelsk översättning av arian jag har i en av mina sångalbum. Han sjunger om sin älskade och ber henne att vila och vänta fredligt på hans hämnd. Antagligen är Radamisto rätt förbannad på sitt kärleksintresse, något som skiljer sig från Rinaldos känslor i sin aria där han snarare tycks fokusera sin ilska på kvinnan som i ren avundsjuka kidnappade hans fästmö. Jag tycker dock att man inte alltid behöver veta vad musik på annat språk betyder, ibland så talar det till hjärtat ändå och det är ju värt något även det.

”Bach var med och drev frågan om kvinnlig rösträtt”

Denna fredag blev det som vanligt en kort skoldag då jag slutade redan vid klockan halv tolv. Det kändes skönt att komma hem ganska tidigt och sitta hemma en stund och slöa framför tv:n med hemlagad mat och sen under disken njuta av härlig musik från denna spellista som jag har gjort på Spotify med musik från filmen Casanova (2008). Med dessa kontraster mellan modernt liv i en hemmiljö och gammal italiensk barockmusik så drogs även mina tankar till Nya Moderaterna och deras senaste snedsteg då partisekreteraren Sofia Arkelsten gjorde några rent av pinsamma uttalanden i DN om att Moderaterna, dåvarande Högerpartiet var med och genomförde allmän och fri rösträtt här i vårt land. Jag och alla ni andra som har en god insikt i historia, speciellt efter dagens historielektion då vi kom in på detta ämne, vet ju att detta inte stämmer.

Det var ju liberaler och socialdemokrater som var drivande i rösträttsfrågan. Att påstå något annat är ju ren och skär historieförfalskning. Hela denna skandal har givit uttryck till en del hånande regn på twitter om vad Moderaterna har påstått sig gjort. Jag tänkte i sann Bachbloggen-anda driva min egen propaganda som ni kan se i bilden nedan. Självklart var ju även den gamle konservativa perukstocken Johann Sebastian Bach med och drev frågan om kvinnlig rösträtt i Sverige. Vad tror ni? Kanske det är så att partisekreterare Arkelsten håller med mig till och med. Att påstå att Bach var med och drev rösträttsfrågan är ju egentligen lika löjligt som att säga att Moderaterna gjorde det. Personligen så tror jag inte att Bachs kvinnosyn var så god. Av alla hans tjugo barn blev ju bara sönerna kända i historien som stora tonsättare. Hur kommer det sig? En förtryckande far eller ett samhälle i ett stark patriarkat? Jag tror lite både och.

Nu när vi kommer in på detta spår så kanske vi inte ska vara så snabba med att försöka vinna billiga politiska poänger efter Moderaternas små snedsteg utan istället försöka se det hela med mer objektiva ögon. Vi kanske borde röra oss ut på vänsterkanten och titta på följande formulering i Vänsterpartiets partiprogram. ”Partiets politik och verksamhet bestäms av vårt mål: att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet”. Sen så kan vi titta på Vänsterpartiets lite tvetydiga historia i denna fråga och det hela skulle kunna jämföras med Arkelstens snedsteg. Det känns inte alltid som att demokrati har varit ett drivande essä för vänstern, alla fall inte om man tittar närmare på Lars Ohlys uttalande från början av 80-talet i tidningen för ungdomsförbundet: ”Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intresse”. Dock tror jag att Vänsterpartiet idag står på en demokratisk värdegrund, det stämmer nog likaväl för Moderaterna. Det var längesedan Högerpartiet motsade sig både kvinnlig rösträtt och det var också längesedan man i Vänsterpartiet kallade sig kommunister och hade en frenetisk Stalindyrkan.Visst borde man idag se vad våra politiska partier står för idag för det är ju självklart att partier och personer förändras, men man borde ju samtidigt inte skriva om historien och påstå att vara något man inte är. Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Moderaterna är ju att V tycks ha konfronterat och erkänt sitt förflutna, frågan är om M har gjort det?

Källor: 1, 2, 3, 4

En gammal blogg i ny skepnad

Det är med vissa små nostalgiska tårar fyllda med tillbakablickande melankoli som jag äntligen har bestämt mig för att lämna bloggplatsen som bloggplattform för min blogg och istället så min åker på nya marker, mer bestämt denna bloggiga åkermark på wordpress! Varför detta, undrar ni? Jo, ibland så måste man lämna det gamla bakom sig och se saker med nytt ljus. Jag känner att bloggandet på bloggplatsen inte längre var min grej, och hela blogglayouten där har blivit fruktansvärt ful och tråkig. Jag känner att potentialen på wordpress är mycket större, även om hela utseendet på sidan här inte är så särskilt upphetsande just nu, men när jag får kläm på det hela så kommer det säkerligen hända grejer här, det ska ni se! Dock så är jag inte så utseendefixerad när det gäller sådana här internetskriftliga skapelser vi i dagligt tal kallar bloggar, innehållet är desto viktigare så därför kan jag lova er att innehållet i både politiska, musikaliska och mer personliga inlägg kommer vara av lika god kvalité som innan, om inte bättre nu när man känner att man får lite bränsle i nystarten på en ny bloggadress! Jag kommer självklart ha kvar den andra bloggadressen som referens och som nostalgiläsning för veteranerna bland min läsarskara som kanske vill blicka tillbaka till mina gamla inlägg och om jag själv vill se tillbaka till något gammalt ämne och ta upp det här igen! Tradition och förnyelse går hand i hand vet ni och det tror jag kommer gå alldeles ypperligt även i detta fall. Hoppas ni gillade detta lilla anspråkslösa inledningsinlägg för denna nystart. Välkomna att följa, gamla läsare som nya!