Jag vill återvända till ett demokratiskt Egypten

År 2008 så besökte jag och min pappa Egypten. Det land som vi såg var ett land i en diktatur, helt olikt det som sker nu där nere då demokratin bubblar i gräsrötterna. Över allt så såg vi tungt beväpnade vakter i små posthyddor vid gathörnen. Varför de stod där då tänkte jag inte så mycket på, jag ville ju se alla gamla egyptiska monument som jag hade läst om med passionerat intresse hemma i kalla nordliga Sverige. Idag är det ju ganska uppenbart för mig vad som var då, ett land i förtryck. Jag och mina västerländska pengar har ju trots allt stött en diktatur, även om jag inte har velat det. Pengarna som vi betalade hotellet med har ju gått direkt in till regimen via skatt, likaså stödde vi regimen när vi köpte souvenirer där momsen säkerligen gick direkt in i diktatorn Hosni Mubaraks fickor. Förhoppningsvis kom vårt spenderade till viss del befolkningen till godo men det tror jag nog faktiskt inte. När vi reste runt i Kairo så såg jag vad som jag idag kan tolka som en segregerad och klassindelad stad. De rika hade flotta kvarter i enormt överflöd medan den fattiga hade väldigt, väldigt lite.Kommunikationerna och hygienen var dessutom undermålig. Trafikolyckor och galna bilkonfrontationer var inte ovanliga att se, inte heller var det ovanlig att blanda synen av den vackra Nilbanken på kryssningen ned för floden med hemska bilder av avloppsrör i direkt anslutning till floden och stora truckar som tryckte ner soppor direkt ner i den enorma flod som sedan faraonernas tid gett ett välstånd som annars hade varit omöjligt i ett land mitt i öknen. Lite av det jag såg kan ni se på bilderna i detta inlägg. Nu är situationen på väg att  förändras, men det är långt kvar från diktaturen.

Om 8 dagar så håller landet sina första demokratiska val sedan Mubarak lämnade makten, men än är inte revolutionen i Egypten över, det måste omvärlden veta. Befolkningen reser sig nu mot den militären och fältmarsalk Tantawi som har styrt Egypten i denna övergångsperiod mot demokrati. Den utlösande gnistan till de närmaste dagarnas händelse var ryktena om att militären skulle skjuta upp valet och det faktum att stora delar av det styrande militärrådet styrs av Mubaraks gamla allierade. Detta råd kan nu använda oroligheterna som argumentation för att skjuta upp demokratiska val. Igår natt så fick den tillfälliga regimen nog och skickade in militären på demonstranter som återigen hade samlats på Tahirtorget där revolutionen ursprungligen frodades i sitt startskede. Demonstranterna möttes av tårgas och jag har med spänning och oro följt språkrören Rebecka Carlsson och Björn Lindgren för mitt ungdomsförbund Grön Ungdom som jag är medlem i. Rebecka hamnade mitt i tårgasmolnet och fick ta tillflykt i en källare. Nu är hon i säkerhet som tur är. Jag hoppas att deras viktiga rapporteringar inte står dem för dyrt och att de tar hand om sig där nere.

Deras närvaro är dock viktig och välkomnade då västvärlden får upp ögonen för det stöd som landet nu behöver. Det är ju naivt att tro att en sådan här revolution mot långvariga auktoritära förtryck kan gå till demokrati över en natt. Franska revolutionen här i Europa gick ju från ett feodalt förtryck till en liberalslöjad diktator vid namn Napoleon efter tio års skräckvälde och anarkistiska stormar. Där hade folket också ringa erfarenhet av demokratiska processer men en sak hade de och de var hopp och tro på något bättre. Och de har även folket i Egypten och lite till då stödet från omvärlden via dagens IT-teknologi ger mer kraft till folket. Jag tror inte att de kommer tysta sina stämmor i första taget. Förhoppningsvis kan jag snart återvända till Egypten och återigen se det rika kulturarvet som jag för några år sedan reste dit för att se, men denna gång med gott samvete då jag vill se ett land med god välfärd och välfungerande demokrati. Jag är smått optimistiskt faktiskt, men för att demokrati ska ske så måste militären tagga ner så att inte vreden mot dem väcker energi hos extrema rörelser som kan förhindra demokratin i landet. Håller tummarna.

Media: 1,2,3,4

Rapporter från Grön Ungdoms språkrör via Youtube: Rebecka, Björn

Följ även Rebeckas blogg här!

Följ Al Jazeera English live här!

Gustav IV Adolf och Carl XVI Gustav är rätt lika ändå…

Det glädjer mig när jag här på DN läser om Republikanska föreningens senaste förslag som ett alternativ till en ny grundlag med en demokratiskt vald statschef istället för ätten Bernadotte som idag har monopol på den svenska kronan i vårt föråldrade statsskick som kallas monarki. För hur man än ser det så är det hela ganska problematiskt att kombinera i ett demokratiskt samhälle. Varför ska ätten Bernadotte ärva sin ordförandeplats i Utrikesnämnden medan andra är förtroendevalda? Det är spännande att man ser tillbaka i historien och upptäcker att saker och ting inte alltid har sett ut så här. Innan 1544 när vår landsfader Gustav Vasa gjorde Sverige till ett arvsrike genom att hålla kungakronan till sin egen blodsätt och ingen annan. Innan dess hade Sverige varit ett valrike då en monark valdes av ett råd. Visserligen valdes monarken på livstid och rådet bestod bara av en elit inom samhället, endast välbärgade män, men en viss strävan efter demokrati var det här ändå. Valmonarkin som statskick må vara död i vårt land, men i länder som Malaysia väljs en kung/drottning var femte år. Dock så vill jag inte alls förespråka att Sverige ska bli en valmonarki då man i dagens samhälle lite grann förlorar monarkins elitkänsla med detta statskick.

Vår nuvarande monarki förlorade verkligen sin elitkänsla redan då vår kronprinsessa gifte sig med en ”ofrälse”. Detta fick nog en del att tänka och idag så vet nog det flesta att det inte är någon skillnad mellan stånden. Denna jämlika tanke präglade redan den franska revolutionen så det är ju konstigt att monarkin trots allt har hållit sig kvar så länge här. Förhoppningsvis blir vårt avsked till monarki ett mindre blodigt sådant. Det har ju varit så i svensk historia att man med några hundra års mellanrum skiftat arvsrätten mellan olika släkten för den svenska kronan. Senast detta skedde var år 1809 när den klantige kungen Gustav IV Adolf både lyckades med svåra nederlag mot Napoleon på kontinenten och förlorade en tredjedel av sina undersåtar då Finland gick till tsaren i Ryssland. Gustav IV är nog historiens mest misslyckade kung och på grund av detta så avsatte vi honom, men vi måste nog erkänna att vår nuvarande kung Carl XVI Gustav är inte långt ifrån dessa missöden som en representativ monark för vårt land.

Visserligen har vår nuvarande statschef inte varit ansvarig för onödiga militära förluster som Gustav IV, men nog delar de båda regenterna mer än hurtiga namn och romerska bokstäver? Carl XVI Gustav har trampat rejält snett i klaveret och nu är det dags att stiga åt sidan till förmån av sin dotter Victoria Bernadotte som trotts allt har uppfostrat hela sitt liv för att bli just svensk drottning. På grund av detta tycker jag att Victoria ska erbjudas att på ett värdigt sett avsluta Sveriges rojalistiska historia med att bli vår sista monark innan vi förhastar oss och genomför Republikanska föreningens förslag. Om ni Victoria inte känner för det kan hon väl likväl göra en ”Drottning Kristina”, ta sitt pick och pack och abdikera. En snabbare väg till ett mer demokratiserat statskick, men det skulle vara trevligt att i historieböckerna kunna skylta med att vårt lands sista arvsmonark hade lite mer värdighet än vår nuvarande kung har. Sen efter Victoria har vi en ypperlig chans för att införa en republik i detta land då hennes ofödda foster slipper att bära kronans betungande ok. Tänk vilken press vi kan ta bort från detta stackars barn. Ledande och utåtriktade positioner ska man väljas in i samhället efter sin egen fria vilja att sträva efter att utföra de uppdrag som posterna kommer med.  Ännu en monark? Nej tack! En demokratiskt vald monark? Nej tack! En president? Ja tack!