Följ mig på Twitter!

Vi människor har alla perioder i livet, ibland går det upp och ibland går det ner. Personligen kan jag säga att livet är på högkonjunktur just nu så oroa er inte kära läsare, däremot så har vi nått något av en nedgång i blogginlägg och entusiasm i texten här känner jag. Synd tycker jag då det är svårt att ta sig ur en sån här bloggtorka. Dock har jag på sistone fått ögonen upp för mikrobloggen Twitter så därför vill jag föreslå att mina kära läsare att följa mig där, om ni inte har Twitter borde ni prova det, själv var jag lite skeptisk mot konceptet med så få tecken per inlägg exempelvis, men nu är jag riktigt förtjust i upplägget. Man kan med andra ord säga att jag går från ett ordbajsande bloggande till kortfattat twittrande.

Kanske bloggandet är helt dött och framtiden är endast given för det kortfattade twittrandet? Nja det tror jag inte, människans komplexitet och detta blogginlägg är väl ett levande bevis på språkets fortsatta behov av djupare och längre formuleringar, Dock är Twitter en förträfflig övning i skriftlig retorik! Hur uttrycker man alla sina känslor, tankar och åsikter på endast 140 tecken? Nu har jag antagit utmaningen, vill du? Låt oss inleda en tid av utbyte av bra musik och viktiga åsikter på Twitter! Heter passande nog mozartkillen på Twitter. Hoppas vi ses där, och för er som önskar längre inlägg kommer det förhoppningsvis komma framöver. Den som väntar på något gott… tweet tweet!

Händels kanske bästa opera?

Jag har under min tid som datorlös tvingats att finna andra vägar för att släcka törsten på mitt enorma musikbehov. Jag hittade en DVD-inspelning av Georg Friedrich Händels opera Giulio Cesare in Egitto och bestämde mig att köpa den, trots det höga priset! Det var nog det bästa valet jag har gjort på länge, trots det att stora delar av uppsättningen finns på Youtube. Inspelningen av från en uppsättning från 2005 på Kungliga operan i Köpenhamn, ni vet det huset som helt finansierades av en rik mecenat! I titelrollerna ser vi countertenoren Andreas Scholl och sopranen Inger Dam-Jensen. Trots att detta är en väldigt modernistisk tolkning av det gamla antika kärleksdramat mellan Caesar och Kleopatra och att flera arior har blivit kraftigt nedkortade eller t.o.m. helt strukna är nog detta den bästa operaupplevelse jag har haft, som man till och med kan upprepa om och om igen! Det har kanske att göra med att detta säkerligen är Händels bästa opera? Tonsättaren måste ha varit nådigt inspirerad då han skrev ned den här musiken. Varje nummer är fullt av sprudlande sångglädje medan vi kastas runt mellan de olika rollkaraktärernas sinnesställningar.

I klippet nedan kan du avnjuta Kleopatras första aria från andra akten av operan. Den förväntansfulla Caesar möts av drottningens tjänare och hypnotiseras av vacker musik. Plötsligt framträdde drottningen och släcker ut den mäktiga romerska generalens vurmande för imperiebyggande och krig med hjälp av Amors pilar, alla fall för en stund! Kleopatra har gått i förklädnad som en av sina hovdamer för att se om romarens kärlek för henne är äkta och att han faller för henne som en människa och inte som drottning. Nog lyckas det allt och Caesar känner verkligt sanna kärlekskänslor till denna förtjusande egyptiska kvinna som trots sin låga ställning på hovet ändå tycks vara så fylld av grace, dygd och intelligens, för att inte tala om skönhet, som väl speglas i detta förtjusande nummer från operan.

Den uppmärksammade tårtan

Trots att det var ett bra tag sen nu som den så kallade tårtskandalen skedde när vår kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) skar i en tårta formad som en nidbild av en afrikansk kvinna så kan jag inte hindra mig själv från att skriva om det ändå. Det var ju verkligen kulturskandalen of the centrury så att säga och ni får ursäkta att jag inte skrev om det när det begav sig då jag hade tekniska problem. Nåväl till saken, incidenten har upprört många, vissa prisar konstnären Makode Linde för sin skildring av den vita mannens förttryck och utarmande av tredje världens naturresurser medan andra blir bestörta och kallar verket rasistiskt. Visst är det ett bisarrt konstverk, men jag måste faktiskt säga att Makode Linde faktiskt slog huvudet på spiken här. Inte mycket har hänt sen kolonialismens dagar, de fattiga i tredje världen är fortfarande de som tvingas bära det tunga lasset för att upprätthålla vår levnadsstandard här i västvärlden. Till de som tyckte att Makode Lindes verk var rasistiskt vill jag ge denna tankeställare: Vem/vilka var mest rasistisk(a), den som skapade tårtan eller de västerlänningar som gick runt och skar i tårtan medan de skrattade och log med säkerligen dubbla känslor inom sig?

Egentligen är väl ingen av verkets användare särskilt rasistiska, de kanske fick sig en tankeställare om sin socioekonomiska ställning i vår vida värld. Det är ju bara bra! Men frågan är om Makode Linde har lyckats bra med sitt konstverk. Jag skulle nog vilja hävda att han inte har gjort det eftersom att han genom att få kulturministern att äta av tårtan drog uppmärksamheten från det afrikanska folkets ställning i världen till kulturministens duglighet. Afrosvenskarnas riksförbund var snabba med att kräva Liljeroths avgång, jag ser det nog på ett annat sätt. Tänk på vilken bisarr situation hon ställdes inför samtidigt som hon har som uppgift att gynna det svenska kulturlivet. Vad skulle ha hänt om hon hade avstått från tårtan? Hade hon fått skit för att ha missgynnat en viss kulturyttring framför en annan?

Jag är nog inte lika snabb på att kräva kulturministerns avgång, alla fall inte på grund av denna incident, för hur hon än hade agerat så hade hon nog hamnat i blåsväder. Låt oss istället se Makode Lindes verk för vad det är, en spegling av vårt nutida samhälle och den ojämlikhet som finns i världen. Var nu en upplyst konsument och gör val i ditt liv som förbättrar situationen för människorna i den fattiga delen av världen. Vi står alla med var sin tårtsked och äter oss in i världens naturresurser och in i de opriviligerade arbetarnas kroppar. Samtidigt som vi gör detta så äter vi bort en del av oss själva; vår hederlighet och vår mänsklighet, för i det långa loppet är det mer relevant att prata om detta istället för huruvida en viss kulturminister ska äta tårta eller ej. Men det kanske är lättare för oss i väst att prata om kulturministerns duglighet istället för det verkligt svåra samtalsämnet: vår överhöghet över världens fattiga?

Recension av Tröllflöjten (2012) på Göteborgsoperan (2012-06-10)

Nu var det verkligen ett tag sen jag skrev, men nu är jag här igen! Hur har tiden varit i min frånvaro? För mig har avsaknaden av dator varit rätt plågsam, men nu när jag har fått en iPad så kan jag äntligen förkovra mig i interners enorma musikutbud igen! Nu senast satt jag och kolla på en uppsättning av Mozarts Le nozze di Figaro men i söndags hade jag desto mer roligt när jag och ett gäng goda vänner såg Göteborgsoperans uppsättning av Mozarts sångspel Die Zauberflöte. Nog passade det att översätta detta verk till svenska, det är ju minsann en liten ”pöbelopera” på tyska för den breda massan i Wiens förorter, om Mozart hade skrivit den i dagens Sverige så hade han säkerligen valt ett libretto på svenska och kanske varit mer radikal och valt en mindre scen i Angered eller Täby. Dock är jag inte helt såld på den översättning gjord av Richard Bergquist. Det är väl knappast än översättning, snarare en bearbetning eller en vulgär massaker av librettot. Han har valt att bre på den sexism som ligger under ytan i handlingen i Trollflöjten, precis som i många andra Mozartoperor – och han brer på ordentligt. Det är inte få repliker som inte antyder till något sexuellt på något sätt.

Desto konstigare är det att Bergquist väljer att behålla det kvinnofientliga och rasismen som genomsyrar Schikaneders tyska original lika mycket som denna översättning. Om man nu väljer att försöka få handlingen relevant till 2012 med ord som ”hora” och ” bytesrätt” så kanske man skulle kunna ge det hela en viss feministisk vinkling? Genom att titta på historien lär vi oss väl snarare att de eviga och tidlösa vinner över det dagsaktuella och trendiga. Har Berquist inte förstått detta? Han kunde väl alla fall valt att stryka demoniserandet av den svarta moriska slaven Monostatos som borde få Afrosvenskarnas riksförbund att skrika högre än när kulturministern skar i en tårta i form en nidbild av en svart kvinna. Göteborgsoperans har ju varit i blåsväder förut. När en kritiker från Expressen belysde den fruktansvärda sexism som finns i operavärlden med husets uppsättning av Lady Macbeth som exempel fick hon genast gensvar från den manliga operaeliten på sociala medier som tyckte att hon behövde ett rejält kylskåpsknull. Ett sorgligt exempel över problemen i dagens opera: ett patriarkat och allt för många oinspirerade uppsättningar fyllda av onödiga sexuella anspelningar.

Dock finns det bra saker med dagens opera, liksom denna uppsättning av Trollflöjten. Sångensemblen håller fruktansvärt bra kvalité! Röster som berörde särskilt var Michael Schmidberger (Sarastro), Mathias Zachariassen (Tamino) och sist men inte minst Nattens drottning själv, operans prima donna: Karolina Andersson. En av operarepetoarens mest krävande roller är svåra att prisa med ord, men fy fanken va bra! Den som berörde mest var nog operans clown och komiska bifigur, jag talar självklart om Markus Schwartz i rollen som Papageno. Till rytmerna av Göteborgsoperans orkester under kompetent ledning av Henrik Schaefer så riktigt glänste Schwartz på scen. För er som känner er sugna på att se denna operauppsättning måste jag tyvärr göra besviken, sista föreställningen var ju i söndags, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Kanske denna ljuvliga lilla folkliga opera kommer tillbaka till Göteborgsoperan i framtiden, under något mer smakliga former får vi hoppas.