Var tog Bachbloggen vägen?

Nu kanske det finns ett antal människor där ute i i den vida internetrymden som känner att något saknas i deras liv, intressant läsning från denna bloggen kanske? Ja, det var ju ett tag sen jag skrev här och jag får be om ursäkt. Det hela har en ganska logisk förklaring: Jag har just nu verk än mobil eller dator hemma och sitter nu i ett bibliotek. På grund att detta har jag ju inte kunnat skriva här och dessutom blivit aningen social isolerad det det enda sättat att lätt kunna nå mig numera har varit via hemtelefonen, handskrivna brev och röksignaler. Dock har denna IT-isolering haft lite gott med sig. Jag sover bättre och uppfattar världen på ett annat sätt än innan. Man blir inte längre lika fast vid sociala medier som förut och man får tid med annat exempelvis att läsa böcker, laga god mat eller följa spännande tv-serier. En bra tv-serie jag följt just nu är SVT’s Äka människor där ett antal individer och gruppers liv i en parallel nutid där människoliknande robotar, så kallade hubotar har skapat för att hjälpa oss homo sapiens. Dock kan man säga att avtagandet från tekniken här är ännu mer extrem än vad jag får erfara just nu. I Äkta människor så tycks utveckligen nå något slags utlimatum då vissa hubotar vill bryta från sinna slaverikedjor och kräva mänskliga rättigheter, precis som de slavar med afrikanskt ursprung har fått kämpa för sin frihet. Serien ger en många tankar inte bara om hur långt den tekniska utveckligen kan gå men också vad det innebär att vara mänsklig.

Dock tror jag en sådan här skräckfylld framtidsvision om tekniken ligger långt bort, förhoppningsvis väldigt långt bort. Än så länge vill jag se tekniken som min vän och mitt sätt att slappna av. Just nu lyssnar jag för första gången på länge på Cara Sposa i tolkning av Andreas Scholl. Denna min favoritaria av Georg Friedrick Händel från hans opera Rinaldo. Hur skulle jag annars inte nå ett sådant enormt kulturutbud tack vare teknikens hjälp på Youtube och Spotiyf? Ne hur ni, det blir nog att så snabbt som möjligt skaffa sig en ny dator och åter njuta av de positiva sidorna av vår teknikfyllda värld, försöka hålla kvar på den positiva delar jag har upplevt under min IT-frånvaro och skriva mer här för lässugna på bloggen.

Med kulturen skapade vi främlingsfientlighet och med kulturen kan vi eliminera den!

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen år 2010 var säkert många förvånade, andra rädda medan andra för första gången kände att de fick en demokratiskt vald representant för första gången i deras liv. Egentligen är det inget förvånande att främlingsfientliga strömmingar främjas när det ekonomiska läget inte är så bra, när arbetslösheten är hög och segregationen stor. Det är inte heller så mycket att vara rädd över då ett parti på strax under sex procent inte är direkt de första att få igenom sina framtida profilfrågor. Att vara rädd för SD för att de skulle få inflytande på invandringspolitiken är nog lika naivt som att vara rädd för KD för att deras konservativa agenda skulle influera exempelvis HBTQ-politiken. De bakomliggande orsakerna har till ökad främlingsfientlighet över världen, speciellt mot muslimer har mycket djupt rotade rötter i vår egen kultur och vår egen civilisation. Låt oss jämföra det med judehatet; från Judaskyssen, genom Katolska kyrkans inkvisition till i slutet på 1800-talet då tyska filosofer lite harmlöst spekulerade i frågan om en tysk övermänniska till andra världskrigets fruktansvärda mänskliga brott. Det hela smyger sig fram långsamt, samma sak med hatet mot muslimer. Just nu är det vissa krafter i Europa som vill måla ut vår kontinent som angripen av kvinnor i burka som kommer hit med sina livmödrar fulla av hatande pojkbarn som bara väntar på att få göra Jihad, historiskt sett så är det vi som har begett oss till det heliga landet och Mellanöstern för att jaga bort de hedniska och muslimska folk som hade erövrat Jerusalem. Dessa religiösa bedrifter har sedan glorifierats i kulturen, ett exempel vore Georg Friedrich Händels opera Rinaldo från 1711 som berättar historien om två heroiska korsriddares färd till Jerusalem för att driva bort Kung Argante och hans ondskefulla muslimska trollkvinna (ja du läste rätt) Armida.

Denna kvinna blir sedan förälskad i en av korsriddarna och kidnappar hans fästmö, den sköna kristna jungfrun Almirena. Redan har har vi en utpräglad bild av vi och dom, de goda och de onda. Lite skamset måste jag erkänna  att denna opera är en av mina favoriter av tonsättaren. All musik svänger något helt fantastiskt från början. En av mina favoritnummer från operan är nog den mest politiskt inkorrekta. Drottning Armida håller Almirena fången och för att locka dit Rinaldo som korsriddaren heter så använder hon sin magi för att härma Almirenas röst och gömmer sig sedan i skogsbrynet. Till förvåning så kommer hennes egen make till platsen och börjar uppvakta den tillfångatagna Almirena. Armida blir alldeles till sig av svek och sjunger sin vilda aria Vo far guerra som du kan lyssna på nedan där hon lovar sig att hämnas och göra krig mot alla sina motståndare. Ett mycket imponerande nummer med virtuost cembalosolo som Händel ursprungligen spelade under operaföreställningarna på 1700-talet till publikens förtjusning.

Egentligen så klandrar jag verk än Händel, librettisten som skrev handlingen eller 1700-tals publiken som fascineras av denna fantastiska opera. De fick ju egentligen bara sina fördomar bekräftade. Jag är desto mindre barmhärtig mot de som idag har dessa gamla 1700-tals värderingar. De som inte sitter på dagens operahus och lite lätt småskrattar åt denna överdramatiska heroiska opera. Egentligen är vi inte så långt efter dessa förlegade värderingar, speciellt inte i efterspelet av 11 september-attacken mot New York som nog fick en del västerlänningar som aldrig haft några grova fördomar mot muslimer att allvarligt fundera över om de alla inte har en bomb under sina turbaner. Rent kulturellt hände mycket konstigt tank vare detta. Mycket vulgärt som färgläggningsboken We Shall Never Forget 9/11: The Kids’ Book of Freedom som upprörde flera amerikanska muslimer då de kände att den målade ut alla trosanhängare till islam. Ett exempel från boken ser du på bild här i inlägget.

Mycket fel i tiden så bestämde sig The Metropolitan Museum of Art att inte långt efter attacken stänga avdelningen för muslimsk konst p.g.a. ombyggnad, just då den behövdes som mest för att visa en annan bild av Mellanöstern än de jiahdskrikande terroristerna. Ombyggnaden tog en väldans massa år och först år 2011, tio års året efter attacken, så kunde man återigen se islamisk konst på utställning i New York. Jag vet inget om huruvida denna renovering var valbehövd, men jag kan också misstänka att museet kanske kände lite de antimuslimska vindarna svepa förbi och kanske gjorde ett medvetet val att helt enkelt stänga dörren till Orienten då ingen ville titta in. Nog tänkt om dåtiden, nu får vi alla fall hoppas att framtiden för ljus ut för en ökad förståelse för den muslimska världens mångfacetterade kultur. En väg bort generaliseringen och upplysning om att en marockan har ett ganska annorlunda kulturliv än en saudiarab, de förstår nog inte ens varandras arabiska dialekter. All kulturyttring efter attackerna i New York 2011 var ju självklart inte antimuslimska, en annan bild visades i Amy Waldmans bok The Submission där hon reflekterar över vad som skulle ha hänt om en amerikanskfödd muslim skulle ha vunnit designtävlingen för minnesmonumentet på Ground Zero. Tyvärr är det dock ofta de som gapar högst och värst på de extrema sidorna som får mest uppmärksamhet. Tror nog inte många har hört om Waldmans bok, desto fler har nog hört talas om muslimska terrorister och antimuslimska krafter här i Europa. Varför ska det vara så? Jag känner det är dags för kulturen att ta sig i kragen och ta fighten. Kulturen säger vad vi människor är, vad en civilisation har åstadkommit. När vår kultur har gått under kommer dess kvarlåtenskap och alla de krig vi har slagit mot varandra vara den ensamma pelare som säger vilka vi var för framtidens folk. Det är ju så vi minns gamla civilisationer. Låt oss inte förkovra oss i krig och utan istället i kultur. Framtidens arkeologer ska inte tvingas gräva fram massgravar från religiösa slagfält eller fördomsfull propaganda utan våra högkulturer byggda sten för sten av förståelse och tolerans.

Media: 1,2,3,4,5

Konservativa, kalla julvindar…

Torsdagens debatt i SVT var bättre än någonsin. Det var längesedan jag upplevde en sådan passionerade och inlevelsefull debatt på SVT. Detta är väl kanske en av de få tillfällen som jag kan säga: ”Det var bättre förr!” inte bara för att det var längesedan man såg en bra debatt på tv och man känner för att bli lite smygkonservativ just i detta fallet utan också för att detta var nämligen lite temat på de två ämnen som debatterades. Det var allt bättre förr, då kungen inte ljög för oss och religionens så ljuvt var invävd i skolundervisningen (?). Kungamaktens vara eller icke vara har jag ju redan diskuterat på denna blogg och om du vill läsa det så kan du klicka dig vidare här, om du istället vill läsa om vad jag tycker om religionens aktuella påverkan i skolan, samhället och i världen då kan du läsa vidare i detta inlägg.

Nu i juletider tycks det spridas någon slags konservativ hysteri över världen. På andra sidan Atlanten i valtidernas USA gör Texasguvernören Rick Perry (se bild), som är en av Republikanernas presidentkandidater, utspel om värdet kring av kristna ska få fira jul och att han ska få sätta stopp på Barack Obamas krig mot religionen. Han påstår att det är kristendomen som har gjort USA stort. Man kan ju knappt säga mer än att Rick Perrys argument kruxar ihop sig rätt rejält då det visar sig att han inte riktigt är insatt i sitt lands historia eller dess grundlag. Genom har har folk från olika etniciteter och religioner flytt från förtryck i Europa och resten av världen till det nya landet för frihet, inte att glömma att många har även tvingats dit mot sin vilja till något helt annat än frihet, men det är en annan historia. Alla fall, dessa människor begav sig alla fall till Amerika för flera olika orsaker, en var det första tillägget i den amerikanska konstitutionen: religionsfrihet och det faktum att staten inte ska lägga sig i vad religiösa samfund gör! Tänk vilken befrielse för den lilla frireligiösa torpare som i 1800-talets Småland inte fick läsa Bibeln med sina grannar utan en övervakande protestantisk präst. Det är detta som har gjort USA stort, religionsfrihet, inte kristendom. Att han sedan tycker det är något fel med landet då homosexuella kan ta värvning medan barn inte kan be eller fira jul i skolan är ju det slutliga krossande i hans argumentation. Om han tycker det är något fel med USA då så tror jag nog att hans syn på sitt land skiljer sig mycket från de perukprydda herrar som 1776 diskuterade självständighet som en fri och demokratisk nation. Vad hände med den konservativa patriotiska synen nu? Det går ju inte ihop, Amerika blir ju mindre och mindre amerikanskt

Det verkar även som att svensk politik påverkas av de kalla vintervindar av julhysteri och konservatism även blåser över Atlanten till Europa. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet tycks tydligen tagit influens av Rick Perrys vurmande för kristen jul men är inte så radikala och vågade att de inte vill ha med homosexuella att göra. Radikalitet har väl med vänsterrörelsen att göra och det är ju ”vänsterkrafter” som de anklagar vill ”försöka avskaffa våra traditionella jul- och luciafiranden”. Inte vill man riskera jämföras med dem eller? Lite denna frågeställningen smittades senare vidare till SVT Debatt då just detta diskuterades och jag kan då inte riktigt förstå den argumentation som Ebba Bush (KD) och andra försvarare för kristna högtider i skolsammanhang. Vi människor har vissa rättigheter som helt enkelt är ofråntagbara. Mänskliga rättigheter och Europakonventionen behandlar religionsfrihet och vår egen grundlag talar emot dessa former av samlingar i skolsammanhang. Adventsfiranden må vara lite diffusa och onödiga, men skolavslutningar är trots allt obligatoriska och inte ska man tvingas gå till en lokal där man inte är bekväm att vara? Frihet från religion går före frihet till religion och de som gärna vill ha sin religion kan ha det, på sin fritid. Varför inte välja neutral mark för något som berör alla, inte bara nya svenskar från andra länder utan också svenskar med en historia av flera generationer i landet. Inte får vi glömma att grupper i Sverige har kämpat för en sekularisering ända sedan 1800-talet. När det tillslut var dags för en separation mellan kyrka och stat runt 2000-talets början var det ju vara de allra mörkblåaste av de blå som satte sig emot det, annars rådde den en ganska stor konsensus. Sverige anser att religionen är var persons privata angelägenhet, men det anser tydligen inte KDU då dom som sagt i enlighet med sin juliga kampanj vill att skolorna ska bestämma hur de vill involvera kyrkan i undervisning och samlingar. Hur går detta ihop med deras annars så liberala familjepolitik då de yrkar på att familjen ska bestämma och inte staten? Är det inte lika illa att skolan bestämmer något för än som att staten skulle göra det? Risken blir ju att de sekulära och av andra trosinriktningar snällt går med leden och faller för grupptrycket genom att gå till kyrkan i skolsammanhang. Vem bestämmer egentligen, individen eller normerna? Jag tror nog trots allt att KDU’s värnande om julen är svår att hålla efter på ett tillfredsställande sätt.

Det enklaste är trots allt att man skonar skolan från religiösa evenemang och låter eleverna själva välja genom religionskunskapen i skolan och upplysningen genom att belysa rätten av deras fria val, precis som den unge killen Loke Båtshake gjorde ett eget val att kandidera som lucia på hans skola, något som inte gillades av lärarna då denna högtid tydligen har rötter i ett kvinnligt katolskt helgon från Italien och har sina svenska anrika rötter (?) i spridda svenska firanden från omkring är 1900. Varför talar ingen om den gamla hedniska högtiden julblot eller firandet av den romerska solguden den 25 december när det gäller att bevara den svenska traditionen med sin djupa historiska förankring? Om det nu handlar om vad som är inne med traditionerna så varför inte låta dem vara ett i tiden? Då brytande av dagens normer tycks vara dagens cup of tea så kan man väl låta Loke och andra som inte är tjejer vara Lucia. Likaså kan man väl inse att våra religiösa högtider har gått från att bli religiösa till rent kulturella. Lugna ner er i julhysterin och låt skolan och hela samhället bli så neutralt till religion som möjligt, tvinga de inte iväg till en kyrka och låt alla kunna avstå från julfirandet eller fira vilken jul de vill, oavsett om det är en kristen eller en sekulär sådan, eller om man till och med vill vara så radikal och vara viking och offra lite rökelser till Oden.

Media: 1,2,3,4,5

Jag vill återvända till ett demokratiskt Egypten

År 2008 så besökte jag och min pappa Egypten. Det land som vi såg var ett land i en diktatur, helt olikt det som sker nu där nere då demokratin bubblar i gräsrötterna. Över allt så såg vi tungt beväpnade vakter i små posthyddor vid gathörnen. Varför de stod där då tänkte jag inte så mycket på, jag ville ju se alla gamla egyptiska monument som jag hade läst om med passionerat intresse hemma i kalla nordliga Sverige. Idag är det ju ganska uppenbart för mig vad som var då, ett land i förtryck. Jag och mina västerländska pengar har ju trots allt stött en diktatur, även om jag inte har velat det. Pengarna som vi betalade hotellet med har ju gått direkt in till regimen via skatt, likaså stödde vi regimen när vi köpte souvenirer där momsen säkerligen gick direkt in i diktatorn Hosni Mubaraks fickor. Förhoppningsvis kom vårt spenderade till viss del befolkningen till godo men det tror jag nog faktiskt inte. När vi reste runt i Kairo så såg jag vad som jag idag kan tolka som en segregerad och klassindelad stad. De rika hade flotta kvarter i enormt överflöd medan den fattiga hade väldigt, väldigt lite.Kommunikationerna och hygienen var dessutom undermålig. Trafikolyckor och galna bilkonfrontationer var inte ovanliga att se, inte heller var det ovanlig att blanda synen av den vackra Nilbanken på kryssningen ned för floden med hemska bilder av avloppsrör i direkt anslutning till floden och stora truckar som tryckte ner soppor direkt ner i den enorma flod som sedan faraonernas tid gett ett välstånd som annars hade varit omöjligt i ett land mitt i öknen. Lite av det jag såg kan ni se på bilderna i detta inlägg. Nu är situationen på väg att  förändras, men det är långt kvar från diktaturen.

Om 8 dagar så håller landet sina första demokratiska val sedan Mubarak lämnade makten, men än är inte revolutionen i Egypten över, det måste omvärlden veta. Befolkningen reser sig nu mot den militären och fältmarsalk Tantawi som har styrt Egypten i denna övergångsperiod mot demokrati. Den utlösande gnistan till de närmaste dagarnas händelse var ryktena om att militären skulle skjuta upp valet och det faktum att stora delar av det styrande militärrådet styrs av Mubaraks gamla allierade. Detta råd kan nu använda oroligheterna som argumentation för att skjuta upp demokratiska val. Igår natt så fick den tillfälliga regimen nog och skickade in militären på demonstranter som återigen hade samlats på Tahirtorget där revolutionen ursprungligen frodades i sitt startskede. Demonstranterna möttes av tårgas och jag har med spänning och oro följt språkrören Rebecka Carlsson och Björn Lindgren för mitt ungdomsförbund Grön Ungdom som jag är medlem i. Rebecka hamnade mitt i tårgasmolnet och fick ta tillflykt i en källare. Nu är hon i säkerhet som tur är. Jag hoppas att deras viktiga rapporteringar inte står dem för dyrt och att de tar hand om sig där nere.

Deras närvaro är dock viktig och välkomnade då västvärlden får upp ögonen för det stöd som landet nu behöver. Det är ju naivt att tro att en sådan här revolution mot långvariga auktoritära förtryck kan gå till demokrati över en natt. Franska revolutionen här i Europa gick ju från ett feodalt förtryck till en liberalslöjad diktator vid namn Napoleon efter tio års skräckvälde och anarkistiska stormar. Där hade folket också ringa erfarenhet av demokratiska processer men en sak hade de och de var hopp och tro på något bättre. Och de har även folket i Egypten och lite till då stödet från omvärlden via dagens IT-teknologi ger mer kraft till folket. Jag tror inte att de kommer tysta sina stämmor i första taget. Förhoppningsvis kan jag snart återvända till Egypten och återigen se det rika kulturarvet som jag för några år sedan reste dit för att se, men denna gång med gott samvete då jag vill se ett land med god välfärd och välfungerande demokrati. Jag är smått optimistiskt faktiskt, men för att demokrati ska ske så måste militären tagga ner så att inte vreden mot dem väcker energi hos extrema rörelser som kan förhindra demokratin i landet. Håller tummarna.

Media: 1,2,3,4

Rapporter från Grön Ungdoms språkrör via Youtube: Rebecka, Björn

Följ även Rebeckas blogg här!

Följ Al Jazeera English live här!

Kulturen vittnar om ett förtryckande Iran

Jag som skriver på den här bloggen och ni som läser dess innehåll kanske ibland tänker för lite på den frihet vi faktiskt har här i Sverige. Yttrande- och tryckfrihet är skyddat enligt vårt rikes grundlag. Jag har därför ganska vida möjligheter att här uttrycka min åsikt och du som läser detta har all rätt att ta del ut av det. Om du och jag skulle dela dessa åsikter skulle vi tack vare föreningsfriheten antingen grunda ett politiskt parti som driver åsikten eller gå med i ett redan existerande parti som vi anser överensstämmer med det vi tycker. Då detta dessutom är en kulturblogg är det extra spännande att nämna yttrandefrihet i samband med kultur då den nyskapande kulturen idag ofta är mer politisk och samhällskritisk än det rekreationssyfte den har haft för i tiden. Ute i världen ser vi  att diktatorer och auktoritära militärregimer straffar kulturarbetare då det i sitt yrkesutövande kritiserar den regerande makten och normerna de står för.

I gårdagens Agenda vittnade den persiska dokumentärfilmaren Nahid Persson om just detta. När en demokratisk vår sprider sig över resten av arabvärlden reagerar makthavarna i Iran med hårdare tag då den sittande regeringen faktiskt har kommit till just på grund av en revolution för si så där 30 år sedan mot den då sittande shahen. Då dåtidens unga iranier precis som dagens libyer och egyptier strävade efter demokrati fick de en diktator ersätt med en annan. Agenda tar upp Irans förtryck i samband med att en persisk skådespelerska vid namn Marzieh Vafamehr (bilden) har dömts till 90 piskrapp för att ha visat upp sig i en australisk film i avrakat hår och utan huvudduk. Filmen tar upp just det förtryck som sker i Iran, en kvinna som efter påtryckningar från myndigheterna inte kan utöva sitt yrke, att spela teater. Nu ser vi i högsta grad att filmens tema realiseras i verklighet och med detta så hoppas jag att västvärldens ögon inte bara riktas åt de länder som just nu frigör sig från förtryck, utan också mot de folkgrupper i världen som fortfarande lever under de!

Källor: 1,2,3