Vi här uppe i Norden tycks historiskt sett ofta framställas som vi är belägna i en kulturell bakgård. När man nere på kontinenten bråkade om huruvida franska eller italienska influenser skulle prägla den europeiska musiken så verkade det inte vara många som ägnade en tanke till det lilla kungariket Sverige där uppe i det kyliga Skandinavien. Hit ville inga kulturarbetare komma. De få som vågade bege sig till detta forna vikingaland gick det bara ut för. Se bara på den franska filosofen René Descartes som yttrade de kända orden ”Jag tänker, därför finns jag” som lockades till det svenska hovet av kulturvurmaren och den regerande drottningen Kristina. Kort efter sin ankomst blev han förkyld och dog i det kalla dragiga svenska slottet. Så det kan gå, till slut verkade även Drottning Kristina ha tröttnat på den kulturella kylan hemma i Sverige så hon abdikerade och flyttade till Rom där hon bland annat bekantade sig med den italienska tonsättaren Arcangelo Corelli. Allt var dock inte fy skam uppe i Sverige. När tiderna blev bättre och landet regerades av andra kulturtokiga monarker som exempelvis Gustav III så förändrades situationen. Kulturarbetare från hela Europa flockades till Sverige för att vinna den välkända teaterkungens gunst.
En av dessa var tonsättaren Joseph Martin Kraus (se bild) som blott 21 år gammal begav sig från den tyska staden Mainz där han studerade till Stockholm. Det tog dock lång tid för honom att få kungens uppmärksamhet. Efter år av fattigdom i Sverige fick han slutligen lön för mödan efter ett lyckosam uppförande av operan Prosperin som smickrade både den svenska kultureliten och Gustav III själv. Han fick åka på studieresa på kungens bekostnad runt i Europa för att lära sig allt om de senaste musikströmningarna. Han lärde känna både Haydn och Gluck som båda imponerades av Kraus musik. Stilistiskt är Kraus musik mycket lik Haydn. Hans symfonier bär spår av den förromantiska Sturm und Drang-perioden med häftiga dynamiska variationer plötsliga känsloladdade utspel. Ett exempel på hans symfoniska verk kan du lyssna på i klippet nedan där en orkester framför första satsen till hans Symfoni i Ess-dur VB 144. Trots att han har drag av Haydn så kallas han ofta för ”den svenska Mozart”, främst antagligen för att de båda hade liknande livsöden. De är båda födda samma år, bara det att Kraus blev ett år äldre. Han dog bara några månader efter att kungen sköts på maskeradbalen på operan. När kulturkungen av Sverige dog så dog även en av hans främsta gunstlingar i den kulturella anarkin och oro som uppstod. Kraus sista verk blev dock inte ett Requiem som Mozart utan en begravningskantat för kungen och en Sinfonia funèbre. En tonsättning av Requiem-texten var faktiskt en av Kraus första verk från studietiden i Mainz på 1770-talet. En kontrast till Mozartliknelsen! Ett utdrag från hans Requiem kan du höra här. Lite gladare och hurtigare musik i sann wienklassicistisk anda kan du lyssna på nedan om du känner dig på det humöret.
bachbloggen 