Var tog Bachbloggen vägen?

Nu kanske det finns ett antal människor där ute i i den vida internetrymden som känner att något saknas i deras liv, intressant läsning från denna bloggen kanske? Ja, det var ju ett tag sen jag skrev här och jag får be om ursäkt. Det hela har en ganska logisk förklaring: Jag har just nu verk än mobil eller dator hemma och sitter nu i ett bibliotek. På grund att detta har jag ju inte kunnat skriva här och dessutom blivit aningen social isolerad det det enda sättat att lätt kunna nå mig numera har varit via hemtelefonen, handskrivna brev och röksignaler. Dock har denna IT-isolering haft lite gott med sig. Jag sover bättre och uppfattar världen på ett annat sätt än innan. Man blir inte längre lika fast vid sociala medier som förut och man får tid med annat exempelvis att läsa böcker, laga god mat eller följa spännande tv-serier. En bra tv-serie jag följt just nu är SVT’s Äka människor där ett antal individer och gruppers liv i en parallel nutid där människoliknande robotar, så kallade hubotar har skapat för att hjälpa oss homo sapiens. Dock kan man säga att avtagandet från tekniken här är ännu mer extrem än vad jag får erfara just nu. I Äkta människor så tycks utveckligen nå något slags utlimatum då vissa hubotar vill bryta från sinna slaverikedjor och kräva mänskliga rättigheter, precis som de slavar med afrikanskt ursprung har fått kämpa för sin frihet. Serien ger en många tankar inte bara om hur långt den tekniska utveckligen kan gå men också vad det innebär att vara mänsklig.

Dock tror jag en sådan här skräckfylld framtidsvision om tekniken ligger långt bort, förhoppningsvis väldigt långt bort. Än så länge vill jag se tekniken som min vän och mitt sätt att slappna av. Just nu lyssnar jag för första gången på länge på Cara Sposa i tolkning av Andreas Scholl. Denna min favoritaria av Georg Friedrick Händel från hans opera Rinaldo. Hur skulle jag annars inte nå ett sådant enormt kulturutbud tack vare teknikens hjälp på Youtube och Spotiyf? Ne hur ni, det blir nog att så snabbt som möjligt skaffa sig en ny dator och åter njuta av de positiva sidorna av vår teknikfyllda värld, försöka hålla kvar på den positiva delar jag har upplevt under min IT-frånvaro och skriva mer här för lässugna på bloggen.

Facebook och ordet ”vän”

Jag tycker det är både intressant och faktiskt skrämmande hur snabbt det sociala mediet Facebook har förändrat betydelsen av ordet vän för oss. En vän på Facebook kan ju nu för tiden betyda vad som helst för oss eller rent av ingenting. Vi lägger till våra arbetskamrater vi hejar på lite diskret vid kaffeautomaten, skolkompisar vi bara går förbi i skolkorridoren och den där snygga tjejen du träffade en kortis på nån hemmafest. Jag upptäckte att av nästan mina 500 facebookvänner som jag hade förut så kände jag bara en bråkdel. Många visste jag vilka de var för vi kanske hade gått i grundskolan tillsammans och många av dessa facebookvänner har jag haft en kontakt med, men det var ju ett tag sen vi hade det, det kanske var flera år sedan vi hade kontakt in real life och på Facebook var väl relationen lika död som den kan vara via servrar och internetlänkar. Då bestämde jag mig för att göra något drastiskt nämligen att ta bort massor av kontakter på Facebook som jag inte kände att jag hade något utbyta av längre. Det kan låta grymt, men egentligen tycker jag det är värre att låtsas att ha något som inte finns.

Resultatet är nu att jag knappt har 200 facebookvänner och det känns rätt bra. Jag behöver inte längre se mitt flöde bombas av foton och uppdateringar jag inte längre kan relatera till. Nu känner jag mig plötsligt mer som en riktig människa igen istället för en anonym facebookprofil, för det som hände igår natt var väl mer än att jag bara var trött på facebookvänner jag inte känner längre eller ens har känt någon gång, utan också en reaktion mot alla slags sociala medier. Även om dessa fantastiska internetpåfund kan koppla samman folk från hela världen, vara startskott i revolutioner mot diktaturer via facebookevent på ett sätt som inte har varit möjligt innan så tror jag ändå att sociala medier och IT överhuvud taget på något sätt begränsar oss som människor. Vi stänger in oss till våra smartphones och våra hashtags på Twitter, allt detta samtidigt som vår nuvarande regering ger ett enormt investeringsstöd till Facebook så att de kan bygga servicehallar utan för Luleå. Detta är ju inte bara upprörande på de asociala sätt som redan är nämnda utan man kan ju också undra hur denna liberalkonservativa regering tänker när de prioritera. De kan gärna sälja ut vården till girigheten men när det kommer till stora miljardföretag så ska man direkt ge stöd till dem. Varför då? Är inte detta ett alldeles förfärligt exempel på oschysst konkurrens på en del av marknaden som egentligen borde konkurrera fritt?

Media: 1,2,3,4,5,6,7