Livsödet för den fransk-italienska barocktonsättaren Jean Baptiste Lully är nog mer känt än musiken han skrev, kanske för ironi över hur det gick till. Medan han framförde sitt välkända Te Deum i en kyrka i Paris dirigerade han med en tactus, en dåtida dirigentstav som var stor som en käpp och slogs mot golvet i takten till musiken. I all sin musikalisa iver råkade Lully hugga sig själv i foten med denna stav och såret som uppkom i hans fot gav honom kallbrand som senare ledde till hans död. Hans kärlek för dans gjorde att han inte ville amputera sin fot innan det var för sent. Innan hans tragiska död utlöste hans kärlek för dans flera fantastiska stycken, varav flertalet balleter samt franska operor. Till en början så ogillade fransmännen den italienskinfluerade operan med tråkiga torra recetativ, långa arior och gapiga kastrater. Lully utformade då en fransk operastil där arior och recetativ flöt ihop, många maffiga körer och fantastiska dansnummer som föll fransmännen mer i smaken.
Han samarbetade också med den kända franska författaren och dramatikern Molière som skrev den ironiska pjäsen ”Le Bougeus Gentilhomme” vilket betyder ”Den borgliga gentlemannen”. Pjäsen driver mycket med den starkt växande medelklassen som försöker bete sig som ”fint adligt folk”, men i bakgrunden så ligger det också en viss kritik mot adeln likaså. Lully skrev scenisk musik till denna pjäs som också innehåller vissa sånger så man skulle väll kunna säga att vi har och göra med en barock-musikal! Då det ottomanska riket var oerhört mäktigt på denna tid som sträckte sig från Mellanöstern ända till Wien i Europa var turkisk kultur och musik lite trendigt. Stycket som jag spelar nedan i detta videoinlägget är en militärmarch i turkisk marchtakt, men harmoniken och musiken i säg är ju väldigt influerad av fransk barockmusik med sina pompösa tunga ackord och stuttsiga punkteringsfigurer. Hoppas ni gillar stycket!
bachbloggen 