Min första besök på Drottningholms slottsteater!

I fredags så besökte jag för första gången i mitt liv slottsteatern på Drottningholms slott och det var inte en dag för sent kan jag säga! Jag blev inbjuden dit av tenoren Rickard Söderberg för att se ett genrep av husets uppsättning av operan Orlando paladino från 1782 av Franz Joseph Haydn. En mycket generös och vänlig gåva skulle jag vilja påstå, sådana förmåner som kommer när man är en av de få som bloggar om klassisk musik. Om jag hade bloggat om mode som tycks vara den rådande normen i bloggvärlden så skulle det väl ha dimplat ner smikprover och andra ytligheter, tacka då att jag valde rätt ämne att blogga om så att man får något mer bestående som kultur! För en som inte vet så kan jag nämna att denna teaterbyggnad är helt unik i sitt slag i hela världen. Det beror på att hela byggnaden är i mer eller mindre originalskick från 1700-talet med ursprungliga kulisser, ridåer, falluckor och andra tekniska finesser som var nödvändiga för att underhålla publiken under operans kanske mest kommersiella århundrade. Rickard gav mig en alldeles privat rundtur för att se detta spektakel på nära håll. Mycket fascinerade! Varje scenbyte på Drottningholm är en fröjd att se, speciellt när man vet den kroppsliga styrka och börda det krävs under scen för att få en lummig skog att förändras till en dunkel grotta på några sekunder. En annan sak som var nödvändig under 1700-talet var sångare av superb kvalité, precis som idag. Vokala talanger som imponerar mig särskilt stort i denna uppsättning var bl.a. Rickard Söderberg i rollen som den galet förälskade Orlando, den komiska Daniel Ralphsson i rollen som Orlandos sidekick och vapendragare Pasquale. Uppsättningens sångfågel nummer ett var ju självfallet Kristien Blaise i rollen som den plågade drottningen Angelica som förgäves försöker neka och motarbeta Orlandos ovälkomna förförelser. Hela ensemblen sprudlar av lyrisk sångglädje och entusiasm i denna underliga opera.

Det hela är som förstås upplagt för en förvirrande och stereotypisk operahandling från denna tid. Operan går under betäckningen dramma eroicomico vilket syftar på att handlingen skiftet mellan komiska och heroiska, mer allvarsamma element. Jag vet dock inte om detta libretto får mig att falla för denna stil. Det hela känns som en satir av hela operakonsten. Detta tillsammans med den tidstrogna stela koreografin gör det hela ännu mer bisarrt och svårt att relatera till i vår tid. Men nog är det underhållande att se på, inte vad man är van vid från moderna uppsättningar av 1700-tals operor. Jag hade även höga förhoppningar om Haydns musik från vad jag hade erfarit tidigare från hans utsökta symfonier och oratorier. Haydn var ju samtida med Mozart och de båda var dessutom goda vänner, dock vet jag inte om de båda delade samma talang eller ens intresse för vokal operakomposition. Haydns operastil berör mig inte på samma sätt som Mozart, dock gör Drottningholmsteaterns orkester under ledning av Mark Tatlow ett utsökt jobb under omständigheterna. Även om uppsättningen får mig att bli tämligen ointresserad av vad Haydns andra operor har att erbjuda öppnar föreställningen intresset hos mig. Jag undrar vad huset kan göra med en mörkare och mer dramatisk opera? Jag är definitivt nyfiken och återkommer självklart. Detta var inte sista gången jag besökte detta unika kulturarv vi har här i Sverige, bara en kort tågresa från Göteborg!

Media: 1,2,3

Hämnden, döden och kulturen

Vad har Agatha Christies roman ”Mordet på Orientexpressen” gemensamt med Georg Friedrich Händels opera ”Giulio Cesare in Egitto”? Egentligen ingenting. De båda verken kommer från två olika genrer och tidsperioder, dock så har de en sak gemensamt. Handlingen kretsar i båda fallen kring hämnd. På Poirots resa hem från Palestina möter han tolv hämndlystna passagerare som alla är en del av en konspiration för att mörda den man som ligger bakom en enorm familjetragedi som de alla drabbades hårt av. I Händeloperan kretsar hämnden till en mer historisk händelse. Konsul Julius Caesar anländer till Egypten för att sluta fred med sin forne rival Pompejus. Han möts av Pompejus fru Cornelia med sonen Sesto. Fredsduvan lämnar dock snabbt det romersks sällskapet då det har kommit fram att faraoner Ptolemaois har lönnmördat Pompejus för att försöka vinna Caesars gunst. Cornelia och Sesto blir nu ständigt upptagna med att försöka hämna familjefaderns död genom att mörda den egyptiska kungen. Kanske inte är så konstigt att hämnd är ett sånt vanligt tema i kulturen, kanske lika vanligt som kärlek? Dock är det intressant att se skillnaderna i dessa båda historier. I Christies roman pendlar Poirot ständigt kring det moraliska dilemmat med huruvida det är rätt för civilpersoner att ta lagen i egna händer. Om rättssystemet har svikit folket, har folket då rätt att skapa sin egen lag? Det är intressant att uppleva händelseförloppet i Agatha Christies bok, inte bara för den plötsliga vändningen i handlingen, utan även för att det får en att fundera på sina egna värderingar.

”Öga för öga, tand för tand” går ju ordspråket men är det någonsin okej att döda? I Händeloperan tycks det inte vara någon slags tvekan om det. Självklart! När Sesto och Cornelia äntligen har lyckats mörda faraonen så omfamnar Caesar Sesto och välkomnar honom i vänskap. I våra ögon blir väl denna operan mer en komisk parodi snarare än en tragisk hjältesaga. För visst ser vi även Händels heroiska Caesars som en tyrann? Lika mycket som de gamla faraonerna i Egypten eller de faraoner som idag kväver krav på demokrati i Mellanöstern? Tyrann eller inte, att dö eller att leva. Vad som nu en är rätt så uppskattar jag ändå Giulio Caesar in Egitto för sin förträffliga musik och sitt ovanligt dramatiska libretto. I klippet nedan kan du avnjuta just det som detta blogginlägg handlar om – hämnd – översatt i musik. Cornelia och Sesto triumferar äntligen över sitt grymma öde och dräper tyrannen med svärdet som en gång dräpte deras älskade Pompejus. Efter detta sjunger Cornelia den enda aria som hon har som bryter från hennes annars så sorgliga och hämndfyllda sångpartier. Blir man verkligen lycklig av att att döda någon? Cornelias man blir ju inte mycket mer levande för att mannen som dödade honom går samma öde till mötes. Hur som helst så är det trevligt att se Cornelia lite glad efter tre akter av sorg. Frågan är om vi kan förlåta hennes och sonens handlande?