En slocknande sångstjärna på himlen

Läkemedlet Talidomid även kallat Neurosedyn lanserades runt år 1960 och sågs som ett harmlöst sätt att bli av sömnsvårigheter och kräkningar. Att detta även var harmlöst för gravida var det ingen som tänkte efter om en extra gång så logiskt sett så ordinerades detta medel till många blivande mödrar med stora problem av bl.a. kräkningar på morgonen. Det man senare fick veta var att detta medel ledde till svåra missbildningar hos fostren. I Sverige fick ungefär 200 barn bestående skador kopplade till medicinen deras mödrar fick medan de låg i livmodern, i läkemedlets framställningsland Västtyskland så var konsekvenserna även där katastrofala. En av dessa neurosedynskadade barn föddes den nionde november 1959 och fick namnet Thomas Quasthoff, sedermera känd som en världsberömd opera- och liedsångare, en av mina favoriter som för några dagarna meddelade sin pensionering från den offentliga musikscenen.

Trots sin säregna kroppsform och ringa längd så gjorde Thomas Quasthoff något så djärvt och modigt som att ställa sig på en scen och sjunga, något som jag själv jag inte vet om jag skulle våga om jag stack ut så mycket från den norm som samhället sätter på hur en människa ska se ut. Som ödmjuk amatörmusiker själv som på ett någorlunda sätt får acceptans utseendemässigt från omvärlden så vet även jag hur naket och påfrestande det är att vara på en scen. Här är den största källa av beundran till hans musikalitet till sidan av den fantastiska rösten. Själv blev jag väldigt förvånad när jag för första gången bekantade mig med hans inspelningar på Spotify, när jag lyssnade på en av hans tolkningar som denna Schuberttolkning så såg jag ju inget annat än hans ansikte på plattan, när man senare söker sig vidare till Youtube och får se hur Quasthoff ser ut från nacken och neråt blev man ju självklart förvånad. Hur kan en sådan liten man skapa ett sådan varm och bastant barytonklang? Jag är nog inte den enda som chockas över Thomas Quasthoffs yrkesval, i sin självbiografi ”The Voice” talar han mycket om sin kamp mot fördomar och andra begränsningar han har fått i sitt liv som neurosodynskadad. Han blev bl.a. tvungen att studera sång privat istället för att ansöka till ett musikhögskola då det krävs att en sökar till sånglinjen även ska kunna spela piano, något som självklart är i princip omöjligt för någon med starkt förkortade och förminskade lemmar. Då kan man ju undra varför det ska betydde så mycket, det är ju lungor och torsot som resonanskropp som borde räknas?

Efter år av juridikstudier och arbete som radiopratare fick han äntligen ett genombrott i sången då han 1988 vann musiktävling i München och fick prisande lovord från en väletablerade sångaren Dietrich Fischer-Dieskau som än idag många räknar som en av världens bästa sångare genom tiderna. Sedan dess tycks världen inte kunna undgå att förälska sig i denna sångare och visst håller jag med. Han är mest känd som tolkare av tyska lieder av tonsättare som Schubert och Brahms och det kanske är förståeligt. Även om Quasthoff har gjort en del operor som exemeplvis hans debut i Beethovens enda opera Fidelio så har väl den konservativa operapubliken generellt sätt svårt att se sig den ståtliga Figaro eller den förföriska Don Giovanni som någon annan än en lång bastant karl och castingen har säkerligen fungerat därefter. Quasthoff gör dock mer än lieder utan allt från kantater av Bach till modern musik som pop, rock och jazzimprovisationer. Han är verkligen bred, kanske hans speciella liv har präglat honom på detta öppna sätt till olika musikgenrer. Kanske Quasthoffs mångfacetterade musicerande har lett till hans slutgiltiga tillbakadragande från scenen. Vi människor har ju alla begränsningar, oavsett hur kort eller lång man är. Det kan vara mycket troligt, han säger sig lägga ner p.g.a. hälsoskäl och för att han inte längre kan prestera på samma sätt som för, men han kommer ändå att fortsätta undervisa på samma sätt med sina masterclasses och det kan vi tacka för. När en stjärna slocknar på sånghimlen så dör den aldrig, den slutar aldrig att skina och inspirera oss. Den lever vidare med sina inspelningar och dess stjärnstoft ger liv till nya generationer av sångstjärnor. Nu är det vara att luta sig tillbaka och lyssna av en vacker stjärnklar operanatt! Må den vara länge.

Media: 1,2,3,4

Videoinlägg där jag sjunger Schubert!

Jag är verkligen så sjukt less på allt som har med julen just nu men innan jag kan släppa denna högtid så måste jag ju skryta lite för bloggläsarna om vad jag fick i julklapp! Den oerhört exklusiva och helgryma julklappen ser du på bilden i inlägget, det är samling så kallade lieder av de österrikiske tonsättaren Franz Peter Schubert (1797-1828). En lied är det man i tyskspråkiga länder kallar tonsättningar av dikter för sångare och piano. Sångaren och pianistens roll är ofta jämställda då pianot har en roll i att understyrka och bekräfta diktens innebörd. Schubert är en innovatör i denna genre och skrev över 600 av dessa små söta sånger. Schubert var verkligen en tonsättare för det lilla rummet. Han levde ett fattigt liv då han åkte runt mellan olika välbärgade hem och skrev musik för sin värdfamilj och undervisade döttrarna i pianospel. I fina borgerliga hem under 1800-talet hörde det till god uppfostran att flickorna kunde spela piano.

För att fira in det nya året med denna härliga julklapp så har jag lovat att leva upp till ett nyårslöfte som nu kommer vara väldigt lätt att gå efter, nämligen att sjunga väldigt mycket Schubert! Nu har jag ju nästan 100 av hans sånger i en notbok! Jag bestämde mig för att spela in en söt liten sång med ett väldigt lätt komp så jag kunde spela själv. Sången jag valde heter Heidenröslein och berättar om en ung pojkes första olyckliga möte med kärleken. Hans kärleksintresse symboliseras som en ros på en hed, precis som sångens tyska titel antyder. Rosen har dock taggar som han sticker sig på när han försöker plocka den sköna vackra rosen som han helt enkelt inte kan hålla sig borta ifrån! Dikten är skriven av den kände tyska poeten Johan Wolfgang von Goethe (1749-1832) som år 1771 hamnade in en kort och turbulent kärleksaffär ungefär samtidigt som han skrev denna dikt. Precis som Goethe har vi nog alla haft en sån där kort tonårskärlek som sårat oss djupt. Men det är väl bättre att ha plockat rosen och stuckit sig på kärlekens bittra tagg än att inte ha plockat någon ros alls?

Den onde älvkungen

Vem är älvkungen i Goethes dikt Erlkönig om den sjukliga pojken som rider genom skogen med sin omsorgsfulla far? Man kan ju undra varför pojken jagas av detta vidunder, kanske det hela bara är en del i hans febriga fantasier eller så är älvkungen en allegori över puberteten och den döende barndomen då älvkungen lockar pojken med diverse sexuella anspelningar. Då pojken dör i slutet dör symboliskt hans barndom och hans oskuldsfullhet då han har gått vidare till nästa fas i livet – vuxenlivet. Man skulle också kunna tolka det helt och hållet i den perversa tillställning den är. Är älvkungen helt enkelt bara en pedofil som är ute efter ett barn? Jag undrar allt om man skrev om sådana hemskheter på 1780-talet, trots att författarna under denna Sturm und drang-period sökte uppror mot dåtidens rådande normer så tror jag nog de inte skrev så öppet om sådana saker. Jag tror nog att man istället får uppleva texten lite mellan raderna, ett döendes barn feberyror eller en allegori över barndomens passerande i livet?

Hur det än nu är så skrev kompositören Franz Schubert (1797-1828) år 1815 en mycket populär tonsättning av denna dikt som har behållit sin popularitet till våra dagar. Då han valde att genomkomponera dikten i musiken så är det hela extra dramatisk, som ett litet skådespel som sångaren måste lyfta fram genom att spela de olika rollerna, det rädda barnet, den oroade fadern och den luriga älvkungen. Jag tycker att barytonsångaren Dietrich Fischer-Dieskau som är med i inspelningen gör just detta på ett oöverträffbart sätt. Klippet nedan är dessutom textat till engelska för oss som inte förstår tyska. Lättare sätt att förstå musiken då man får insikt i varje ord och hur det tolkas i musiken. Den sträviga sången mot det ständiga hackande pianokompet som tycks galoppera fram som den ridande fadern som stressat försöker ta sin son hem innan det är för sent. Är det inte gripande?